Nog minns man djuren från ”Berättelsen om Pi”. Zebran, hyenan, orangutangen och den magnifike tigern Richard Parker, en överlevare i tungviktsklass.
Att den skeppsbrutne Pis animaliska sällskap återkommer, i modifierad eller konserverad form, även i ”Beatrice och Vergilius” är självklart.
Yann Martel har ett välsorterat sinne för paralleller, metaforer, symboler, litterära hänvisningar och kluriga metanivåer. Så elegant insnärjda i varandra att skenet ibland bedrar.
Romanen, föredömligt översatt av Meta Ottosson, vill uppenbarligen gestalta väsentligheter (en av dem tycks faktiskt vara skrivkramp), men den tyngsta – Förintelsen – är och förblir emblematiskt besvärlig.
En av de två Henrys som förekommer i boken är berömd för sin prisbelönta bestseller filmad av Hollywood. Uppföljaren handlar om Förintelsen, och är skriven utifrån en provocerande ny ”poetisk frihet”. Redaktörerna sågar. Boken ges inte ut.
Han slutar skriva, jobbar med annat, går med i en amatörteatergrupp, skaffar hund och katt - Erasmus och Mendelssohn – och blir far.
En dag får han sig tillsänt en novell av Gustave Flaubert. En berättelse om en man vars fasansfulla slaktande av djur leder till skuld och botgöring.
Några bifogade sidor ur en okänd pjäs förbryllar Henry. Rollfigurernas, Beatrice och Vergilius, koppling till Dantes gudomliga komedi är uppenbar. Oklart däremot hur ”den koncentrerade, hungerinspirerade dialogen om ett undflyende päron” hänger ihop med novellen.
Han söker upp avsändaren, en fåordig djurkonservator i åttioårsåldern, skapare av ett fullproppat taxonomiskt kabinett av uppstoppade djur. Mannen heter Henry och har författat samtalet mellan åsnan Beatrice och vrålapan Vergilius.
Männen inleder ett märkligt samarbete; den absurda pjäsen – ”en Beckett på hästryggen” - fortskrider. Henry den förste inser omsider att även Henry den andre vill gestalta och bearbeta (som förövare?) Holocaust – fast ur ett omvänt perspektiv:
”Han använder Förintelsen för att tala om utrotningen av djur … liknade djurs tragiska öde vid judars tragiska öde. Förintelsen som allegori”.
Och vad gör då Yann Martel? Detsamma, eller det omvända? Vad vill han med sin infernaliska allegori och tillspetsade metafiktion? Göra verkligheten verkligare, ohyggligheterna än mer ohyggliga? Fullfölja konservatorns ord att just ”hans historia har ingen historia. Den är baserad på mord som realitet”.
Den som det visste. Somligt är ofrånkomligt berörande, annat repellerar, skapar avstånd, skaver, irriterar.
Knivigt.