När den polska poeten Wislawa Szymborska dog 1 februari 2012 var hon 88 år gammal. Hon hade inte dragit sig tillbaka med ålderns rätt, utan var i full färd med att skriva en ny diktsamling. Möjligen i tanken den sista, eftersom arbetsnamnet var "Nu får det vara nog".
Men sjukdom och död kom relativt snabbt och hon lämnade 13 färdiga dikter efter sig, av de tänkta 18.
Gud ske pris för det.
När jag nu läser dessa hennes sista dikter i den lilla samlingen "Nog nu" som kommer ut i dag, så drabbas jag av den vanliga sköna Szymborska-känslan. Lite sprittande, bubblande med en blandning av sorg och livslust, klokskap och szymborskisk ironi. Upplivande! Känslan sprider sig sakta som ett gift i ådrorna vartefter jag läser, ja, ett sådant gift man behöver, ett motgift mot pladder och klyschor, mot allt ihåligt och skräpigt mångordigt.
Här den korta dikten "Handen":
Tjugosju stycken ben,
trettiofem stycken muskler,
cirka tvåtusen nervceller
i varje topp på våra fem fingrar.
Det räcker gott och väl
till att skriva "Mein Kampf"
eller "Nalle Puhs hörna".
Hon håller stilen, alltså, ända in i det sista. Ni som älskar Szymborska kommer inte att bli besvikna. Det här är inte efterlämnade, outgivna utkast, det är fina, fina dikter. "Ömsesidigheten" heter en, "Det finns sådana som" heter en annan. Jag är helt tagen. På sätt och vis också bara skönt att samlingen är extremt tunn och behändig.
Wislawa Szymborska fick Nobelpriset 1996, och hon lär också i sin tur ha varit en av alla dem som föreslog Tranströmer. Det kan man förstå. Det finns ett slags släktskap mellan dem.
Översättaren Anders Bodegård skriver ett underbart efterord, det kunde gärna ha fått vara längre vad mig anbelangar. Hoppas att han skriver en biografi över Szymborska så småningom.
Han framhåller poetens honnörsord: Häpnad.
Häpnad. Smaka på den. Visst är det gott. Och lite salt.
Det enda tråkiga är att det faktiskt är nog nu.