Åsa Ericsdotter: Smälter
Wahlström & Widstrand
LÄSNINGEN AV Åsa Ericsdotters nya innebär en oväntad påminnelse om naturkrafterna och katastrofen i Asien. Diktjaget befinner sig visserligen varken på Sri Lanka eller i Thailand, men väl på en liten grekisk ö, sedan urminnes tider präglad av oregerliga vågor och stormbyar, jordbävningar och vulkanutbrott.
Det är ett mäktigt landskap, hotfullt. Bergen störtar mot havet, byarna klänger sig efter bergväggarna. Skalven kan förnimmas under fötterna och balkongen "blåste sej sned förra veckan i åskvädret". Zeus, vredgad?
Även om Ericsdotter har en påtaglig känsla för platsens ande och anda, för historien och krigen, myterna och riterna, så är hon i själ och hjärta en sträng helyllesvensk med tillrättavisandet som en programpunkt: "härifrån en gång demokratin, friheten, idag sitter kvinnorna framför vedugnarna och getmjölken, männen vid spriten och fiskebåtarna...".
Men mest liknar hon kanske den genomsnittliga västerlänning för vilken kackerlackorna, småkrypen och strömavbrotten är allvarliga störningsmoment och hinder. Eller som det med en tidstypisk formulering kan heta: "telefonen dog på båten över...".
Om jag raljerar? Inte alls. Åsa Ericsdotter debuterade som tonåring 1999 och är redan, född 1981, framme vid sin fjärde bok, "Smälter", vilken likt de föregående lämpligen genrebestäms som prosalyrisk berättelse. Utan versaler, denna gång dock med skiljetecken.
Titeln anspelar etymologiskt på turkiskan och grekiskan, på honung och binas betydelse för den. Och, jo, det är hennes hittills bästa bok, lite mindre gullig och masochistiskt underkastande än de tidigare, lite mera vuxen och allvarlig, vidsynt och komplex. Eller?
Egentligen skriver hon samma sak hela tiden: ung kvinna möter man, passion uppstår. Passion, åtrå, förhinder. I likhet med såväl Lill-Babs som P O Enquist tycks Ericsdotter, eller åtminstone hennes "jag", företräda vad som kallats "seriell monogami", alltså ombytlighet inom givna ramar. Typ trohet så länge kärleken, eller attraktionen, varar. Sedan finito, nästa.
Diktjaget försäkrar att hon aldrig träffat de gamla älskarna efteråt, "fotoalbumen under myrgiftet i förrådet", och att hon saknar förmågan för mellanlägen, lagom, lite av varje. Här handlar det om "en åtrå i taget att svälja med hull och hår och utan hejd", om kärlek på liv och död. Romantiker, obotlig. Och nu en man, efterlämnad i takbjälkarnas och triumfbågarnas Paris, i ett alltjämt vibrerande tillstånd. Mitt i stormen, så att säga.
Medan jaget dricker "vit lakrits" och avsmakar oliver, pinje och pistage går allt tillbaka på honom under vars fingrar den för första gången uppstod, yrseln. Det är en bok fylld av längtan, avstånd och osäkerhet. Och mera längtan. Plus tvivel. Lite rörande kan det förstås låta när 23-åringen röjer sin mognad -- "även villfarelserna bedarrar med åren".
Ericsdotter räds knappast de känslosamma gesterna, patetiken. Det är också en styrka.