Ni kanske trodde att det här med hund och människa är nåt modernt påfund. Lite löjligt nästan, med hussar som ligger på golvet och pratar barnspråk eller mattar som har en minivovve i Louis Vutton-väskan.
Då har ni inte läst Linköpingsetologen Per Jensens intressanta bok "Hundens språk och tankar" från 2011.
Visst, hunden är ett rovdjur som härstammar från vargen. Men den är ingen varg. Hunden är hund och relationen med människan är unik. Den kan varken jämföras med den i en vargflock eller den mellan barn och föräldrar.
Hunden har sannolikt domesticerat sig själv. Vargar (troligen kinesiska) har så sakteliga närmat sig människan och flyttat in i värmen vid elden. Det började för minst 10 000 år sen och Jensen kallar det "den mest framgångsrika pakten i däggdjurens historia."
Framgångsfaktorn nummer 1 i vår unika relation är: Samarbete.
Visst är det vackert.
Det är också djupt fascinerande, det han berättar om djur av alla raser, som domesticeras, alltså även hästar, grisar osv. De förändras så att de ofta förlorar pigment (tänk bläs och att vita djur överlever dåligt i naturen). Benen blir kortare. Öronen går mot att hänga ner, svansen rullas upp, nosen blir kortare. Och de blir mer nyfikna och lekfulla hela livet, till skillnad från vargar. "Man kan alltså säga att våra hundar allihop är brådmogna valpar", skriver Jensen.
Hundar som går åt andra hållet och förvildas, som australiska dingos, blir inte återigen vargar, utan utvecklas på ett eget sätt.
Jensen berättar om försök med att domesticera rävar. Jo, det gick att få dem tama på ett par generationer (trots att de inte är flockdjur), men det konstigaste av allt: Pälsen fick vita inslag, benen blev kortare, öronen hängde och svansen viftade glatt och hölls upprullad! Varför vet man inte.
Hunden är jordens mest skiftande djurart. Tänk bara grand danois och chihuahua, deras gemensamma förfader såg ut som en liten varg och det är "bara" några tusental år sen. Det beror på att det naturliga urvalet är satt ur spel, när människan tagit över ansvaret för vem som parar sig med vem.
Men den stora aha-upplevelsen med Jensens bok är detta att hund och människa verkligen hör ihop - att vara med människor är hundens naturliga liv.
Han avslutar med att räkna upp allt det som jag längtat efter sedan vi förlorade vår kära, gamla labrador Winston i september: Hunden är aldrig långsint, är aldrig på dåligt humör, den älskar oss förbehållslöst. Och vi föder den. Så ser vår unikt framgångsrika och 10 000 år gamla relation ut.
När Winston dött skrev jag att jag nu tvingades inse att jag var en människa utan hund.
Men snart, snart blir jag hel igen.
En liten gul labradorhanne är tingad. Och namnet då? Jo, det lutar åt Rufus.
Winston Churchill hade två mycket älskade hundar, båda bruna pudlar (bulldoggen är en myt). De hette Rufus I (död 1947) och Rufus II (död 1963). Det berättas att Rufus II åt i matsalen och när det var filmvisning satt han i husses knä. En gång var filmen "Oliver Twist". Inför scenen då en hund dränks höll Winston för ögonen på Rufus och sa ""Don't look now, dear. I'll tell you about it afterwards."
Rufus var naturligtvis för klok för att kommentera det.