Som psykoterapeut och tidigare präst är jag ganska van att lyssna till människors bekännelser och berättelser om skamfyllda tillkortakommanden. Med tiden har jag blivit mindre uppmärksam på vad man berättar. För de synder och brister vi begår i livet är ganska igenkännbara och allmänmänskliga. Vi är vare sig särskilt uppfinningsrika eller unika i våra felsteg. Det mesta är redan gjort och det av många. Däremot har mitt intresse ökat för hur vi bekänner och tillstår vår brist; uppriktigt, urskuldande, skamfyllt eller aggressivt.
Vladislav Savic är journalist och författare, en välkänd radioröst för många som lyssnat på P1:s nyhetssändningar. Dramatiska ögonblick har blivit berättade för oss av honom, som då Berlinmuren föll och Europas karta ritades om.
I boken ”En korrespondents bekännelser” berättar han om sin egen dramatik, då han år 2011 fick lämna sin tjänst på Sverige Radio efter ett omfattande spelmissbruk som också innebar förskingring av andras pengar. Som författare söker han sig bakåt i tiden för att förstå hur det kunde bli så här. Vladislav Savic finner svaret i ett pressande arbete som utrikesreporter, men också hos en arbetsgivare som inte tar hand om sin personal.
Han är också samhällsdebattören som lyfter den dubbelmoral som finns kring spel och spelmissbruk.
Även om Vladislav Savic inte väjer för sitt eget ansvar sneglar han dock ständigt på dessa yttre faktorer. Bekännelsen söker sig mot ett försvarstal och anklagelseakt som jag inte förstår vad han själv har att vinna på. En kamp för att få sista ordet.
Mer intressant är boken som en biografi över en reportergärning. Men också här blir det något självcentrerat som stör läsningen. Vladislav Savic beskriver de grymheter och mänskligt lidande han mött i Europa, Asien, Mellanöstern och Afrika. Men varje sådan berättelse slutar alltid i hans eget lidande. Den egna ångesten och sömnlösheten efteråt. En bok skriven något för tidigt i en förhoppningsvis läkande process.