En distriktsläkare, Platon Iljitj, är på väg till en stad där en epidemi av boliviansk svartsot härjar. Eller är det zombier som attackerar? Platon Iljitjs uppdrag är i vart fall att vaccinera människorna som ännu är osmittade, och det är bråttom. Men han får stora problem att ta sig fram genom den bistra ryska vintern.Vid ett skjutshåll ger hästarna upp, och läkaren lejer istället Harkel, som är en man i besittning av en självgångare. Självgångaren drivs av 50 småhästar som springer inuti den, och på så vis färdas Platon Iljitj och Harkel genom den väldiga snöstorm som brakar fram med till synes outsinlig kraft. Försöker färdas i alla fall. Det blir ständiga missöden på vägen; de far vilse, råkar ut för jättar, en illasinnad mjölnare, knarklangande vitaminder och allehanda missöden som kan drabba en resenär i en okänd skog utan sikt.
Vladimir Sorokin är en av de mest lästa nutida ryska författarna, prisbelönt men kontroversiell och förbjuden under Sovjettiden. En postmodernistisk författare som ändå förvaltar den ryska berättartraditionen. Jag blir inte riktigt klok på "Snöstormen", kanske ska den läsas som en allegori över Ryssland under Putin eller den mänskliga tillvaron eller kapitalismens framfart eller något annat som jag inte förstår. Men det gör inget, för jag gillar den ändå. Vodkapluntorna. De hysteriska känslorna som kommer fram i ilska eller gapskratt eller tårar – inga finkänsligheter här inte. Resonemangen om vad godhet är, människans öde, blinkningarna till Dostojevskij. Det absurda i hela tillvaron. Jag gillar fårskinnspälsarna och rävskinnsmössorna och att Harkel självklart helst ligger och sover ovanpå den stora ryska ugnen. För det är där värmen finns.