I Henry Parlands märkliga experimentroman från 1930 "Sönder" berättas det om en ung man och hans kärlek till flickvännen Ami. Hon blir sjuk och läggs in på lasarettet i Helsingfors. En natt ringer en sjuksköterska till den unge mannen och talar om att hans älskade Ami är död. Dagen efter lullar han chockad omkring på gatorna i staden. Han möter en vän;
"Plötsligt hörde jag honom fråga huru det stod till med Ami, och när jag svarat, förstod jag på hans ansiktsuttryck att hon var död. Det hade blivit så förvånat och hjälplöst?"
Det är när den unge mannen läser av sina egna ord i den andres ansiktsuttryck som han verkligen förstår att hans käresta är död.
Ansiktet är så oerhört betydelsefullt för vår kommunikation med andra människor. Ingen stans på kroppens hud är muskelnätet så finmaskigt som just i regionen runt ansiktet. Där avspeglas våra känslor. Vi läser den andre och den andre förstår oss genom att mötas ansikte mot ansikte.
Medfödd förmåga
Därför är det glädjande att äntligen få del av en bok som med många olika perspektiv belyser ansiktets betydelse för mötet mellan människor. Viveka Adelswärd och Per-Anders Forstorp, båda med stark anknytning till Linköpings universitet, står som redaktörer för den fullödiga boken "Människans ansikten".
I boken ges talrika exempel från olika vetenskapliga områden om ansiktets funktion i mänsklig samvaro; kommunikation, psykologi, sociologi, konst, filmvetenskap, filosofi och teologi. Även då kommunikationen flyttas över till internet behövs ansiktet som en virtuell funktion för att förtydliga kommunikationen. Men så är också är också vår förmåga att gestalta och tolka känslomässiga ansiktsutryck medfödd, som professorn i psykologi Ulf Dimberg påpekar i sitt avsnitt.
Starka känslor
Med glädje noterar jag hur den judisk-franske filosofen Emmanuel Lévinas etiska imperativ knutet till ansiktet återkommer som ett tema boken igenom. De olika avsnitten tar upp skilda aspekter men kommunicerar bra med varandra. Det jag saknar är kopplingen mellan ansiktet och skammen. Som ingen annan affekt har ju denna sin hemvist i ansiktet. Det borde ha funnits en referens till Donald Nathansons klassiska bok "The Many Faces of Shame".
Att göra denna antologi rättvis i en kort recension är omöjligt. Men läsningen uppenbarar hur mycket av vår identitet och våra relationer som är knutna till ansiktet. Det skapar möjligheter och ibland också problem.
Den här boken fungerar väl som litteratur i människovårdande yrken, men även i myndighetsutövande funktioner. Alla de tillfällen då vi väcker eller möter starka känslor hos någon annan. Den neutrala ämbetsmannasvenskens blanka ansikte är för alltid förbi. Vi måste lära oss jobba med ansiktet.