Ny bok
Lars Elleström: En ironisk historia -- Från Lenngren till Lugn
Norstedts
Ironi är inte ett litterärt stilgrepp utan uttryck för en livshållning. "Alla verkligt djupa och betydande tankar är ironiska", som Torgny Lindgren sade en gång.
I ett vetenskapligt arbete på engelska har Lars Elleström, docent i litteratur vid Växjö universitet, tidigare behandlat ironibegreppet inom olika konstarter.
I sin studie "En ironisk historia -- Från Lenngren till Lugn" följer han nu ett synnerligen viktigt spår i svensk poesi skriven av kvinnor.
Riktigt så intressant och spännande som jag föreställt mig blir det dock inte alltid.
Elleströms främsta utgångspunkt är nämligen att ironi är en fråga om tolkningsstrategi. Det är alltså något som uppstår i läsarens tolkning och inte något som ligger förborgat i enskilda texter.
Visst är många av Elleströms argument ovedersägliga, men ändå väcker avsnitten om Sonja Åkessons och Kristina Lugns lyrik ilsket motstånd hos mig.
Som om en författares egna intentioner inte skulle spela någon roll eller författarens konstruerande av textens mening inte skulle påverka läsarten och tolkningsakten! Härmed inte sagt att jag efterlyser hänsyn till biografiska omständigheter.
Elleströms tolkande omskrivningar ter sig stundtals löjliga när det till exempel handlar om en språkligt så medveten poet som Lugn; en riktigt bra formulering är ju i sig ironisk.
Många namn -- Thekla Knös, Harriet Löwenhjelm, Elsa Grave, Marie Lundquist m ed flera -- knyts i boken till den här kvinnliga traditionen med "könsför(e)ställningar" i ironins fokus, men bokens mest omfattande och inträngande studie ägnas Anna Maria Lenngren, en den kvinnliga ironins svenska portalfigur. Hennes välkända "Några ord till min k. Dotter, i fall jag hade någon" från 1798 har genom åren givits estetiskt och ideologiskt helt oförenliga tolkningar.
I det här sammanhanget kommer Elleström med ett väsentligt påpekande: "En skriven text lever i mycket sitt eget liv och det är inte en brist utan en kvalitet att meningen kan vara svävande, tvetydig och gäckande."
Men hur kan det stämma med att han på ett annat ställe skriver att han tror att ironi "främst är något som gör det obegripliga begripligt"?