Vis-Sverige har sorg

Första gången jag träffade Hansi Schwarz var i juni 1972. Entreprenören Hansi hade tagit en grupp pensionärer på en båttur från Västervik till Källviks Brunn i Loftahammar, jag ville veta hur man kom med på visfestivalen.

Vi slog oss ner på en berghäll och jag började spela och sjunga. Efter halva låten tyckte Hansi att det räckte. Han satte upp handen:

– Bra, sa han, din låt är ju riktigt kommersiell.

Det var menat som beröm, förstod jag, men eftersom ”kommersiell” på den här tiden var ett skällsord (i alla fall i proggkretsar) så kändes det lite kluvet.

Ett par veckor senare debuterade jag på festivalen. Hansi styrde och ställde med det mesta bakom scenen i Stegeholms slottsruin. Soundcheck, hotellrum, mackor och öl, reseersättningar, läs: gage – och skrämde upp mig när det gällde speltid.

– Tre låtar plus extranummer. Drar du över kommer jag personligen ut på scenen och plockar dig, mullrade han, röd i ansiktet.

På eftersitsen coolade han ner sig och gick att lura med i Hootenanny Singers-hitsen, låtar som ”Gabrielle”, ”Marianne” och ”Jag väntar vid min mila”. Hansi sjöng med klar röst stämman han brukade göra i gruppen. Stort!

Under tidigt 70-tal svallade den svenska visvågen som mest. Det var en klar merit att ha medverkat på den största visfestivalen. Det var därför ingen match för Hansi och partnern, teckningsläraren Lars Frosterud, att både knyta upp de främsta, som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, och bubblare typ Tomas Ledin och Annifrid Lyngstad.

Men i slutet på 70-talet började trubadurerna tappa mark. Ståupparna tog över krogarna och singer/songwriters på frammarsch ville inte uppträda utan kompgrupp. Västervik var tvunget att ändra sitt koncept.

Olle Adolphson sa en gång från scenen i Västervik att en bra visa ska vara folklig, litterär, musikalisk samt känslig för tidssituationen. Den sortens hårklyverier var inget för Hansi Schwarz. Han insåg att visfestivalen inte hade någon framtid om ”vis-polisen” fick bestämma. Genom att blanda upp programmet med blues, kabaré, jazz, country och folkmusik höll Hansi intresset vid liv. I sommar blir det den 48:e festivalen i obruten följd.

Det fanns också plats för överraskningar. 1978 stod, helt oannonserad, Elvis Costello på scenen i ruinen. Och Hansi fick ännu en gång svensk media att flockas i slottsruinen.

Hansi Schwarz var förstås också han ett barn av sin tid. När jag i början på 80-talet frågade honom vilka drömartister han hade kvar att presentera blev svaret Pete Seeger och The Kingston Trio, bägge trendsättare för alla folkmusiker under första hälften av 60-talet.

Drömmen slog aldrig in, men Hansi lyckades övertala grundaren Dave Guard att komma till Västervik och på eftersitsen fick han sjunga några av Kingston Trio-hittarna ihop med sin idol. Det var kanske Hansis lyckligaste stund i Västervik.

Hootenanny Singers största hit blev ”Omkring tiggar’n från Loussa”. Hansis kärlek till Dan Andersson räckte livet ut. På en magisk eftersits i slutet av 90-talet sjöng Staffan Hellstrand ”Jag väntar vid min mila”. Då grät Hansi.

Hansi Schwarz var en dubbelnatur. Han var en skicklig entreprenör, hade en bra känsla för vad som kunde slå, var driftig och påhittig. Han tog konceptet ”Västerviks visfestival” så långt det gick, hade ett stort kontaktnät.

Men – under festivalerna var han stressad och lättstörd. Det är tveksamt om han någonsin hann njuta av något framträdande. Han tappade efterhand sin fingertoppskänsla och tackade tidigt nej till artister som Cajsa-Stina Åkerström och Lars Winnerbäck efter att ha lyssnat på deras demos. Mer än en gång hamnade han i konflikt med Västerviks kommun.

Man ska sluta i tid. Det lärde Hansi oss trubadurvalpar redan på 70-talet. Själv hängde han i som festivalpresentatör några år för mycket. Lusten att stå på scenen gick väl inte att stå emot.

Förmodligen var det ingen i hans omgivning som hade hjärta att säga till honom att han gjorde större nytta bakom scenen. När allt kommer omkring var det ändå Hansis festival.