Gick hela slingan en fuktig, mörk, ruggig kväll i veckan. Ja, det där krypande Sherlock Holmesvädret är ju en del av charmen – att man alls går ut då. Där går två tjejkompisar med mössorna neddragna och mobilerna uppe för att fota. Där en kvinna med en hund och längre bort ett par med kartan i hand. Alla pratar om det de ser.
Och titta, när vi går längs Folkungagatan ser vi två fina skulpturer, "Väktare", av Magnus Ringborg vid nya gymnastikhallen. Dem har jag inte tänkt på förut.
Vinterljus får oss att SE vår stad.
Men årets upplaga är också en härlig fantasi i sig. 2012 var ett mellanår, med många upplysta träd och övertydliga ljusormar längs Stångån. 2011 däremot, vid Stångån men mot Nykvarn, tyckte jag var ett toppår.
I år löper slingan från biblioteket och upp i Lektorshagen. Varför inte?
Här går jag sällan, nu blir det en upptäcktsfärd nästan mitt i staden.
Engelska skolan är urläcker i sina ljuskläder och fina fiskinstallationen på innergården får oss att njuta av denna vackra miljö.
Längs Folkungagatan sitter insektsljusbilder, ritade av barn på Folkungaskolan och Engelska skolan. En ser ut som en gullig fästing. Bara en sån sak.
I Lektorshagen finns flera höjdare. Den spektakulära Volskawagenbubblan i ett träd är häftig med ljud och blinkande lampor. Och trädet med lysande, färglada petflaskor är så fint, det bara står där i skogen är.
”Disco in the dark” ger mig en plötslig, fantastisk känsla. Discokulan högt bland träden, ljusen som bildar en cirkel, musiken. Man vill dansa, med de högresta tallarna som pelare eller snälla väktare runt om. Jag älskar stiliga tallar, skogens kungar. Här är de på disco. Halsbrytande.
Vi vandrar vidare till ljuskojan där man får slå sig ner på halmsäckar och höra sagor (är det ”Alice i underlandet”?). Den är magisk. Vi får en andäktig, urgammal känsla och förflyttas till lägerelden där barden berättar. Eller söker mitt undermedvetna efter mig själv som liten flicka när mamma läser godnattsaga för mig? Plötsligt saknar jag min döda mamma intensivt. Hon som berättade och sjöng så mycket. Här kan jag vila, i den känslan och den kojan.
Ljuskojan kallas ”Capella Lumina” och så är det, ett kapell. Den är skapad av konstnären Ulla Ridderberg, hon som gjort många av de allra finaste Vinterljusinstallationerna förut, bland annat "Hamnliv" 2011 (om ni minns de lysande plastdunkarna med historiska vingslag vid kajkanten). Hon har också gjort ljuskonsten i nya gångtunneln under Industrigatan.
Historiegestaltningen på Hunnebergsgårdarna är annorlunda, mer handfast, men helt okej och ljussättningen av stadsbibliotekets mäktiga fönster mot parken rätt tjusig. Där dansar barnboksfigurer och bläddras fram boksidor.
Men sen: Plötsligt kommer reklamutrop, typ ”Besök café Galejan” eller ”följ biblioteket på twitter”.
Nej, vet ni vad! Budskap av den typen hör INTE hemma på Vinterljus. Stångåstaden har gjort samma misstag tidigare år.
Vinterljus ska vara fantasi, överraskningar, gestaltningar. Punkt.