"Varg" bygger på en historia som bara tar upp några sidor i Kerstin Ekmans roman "Skraplotter". Det vackra landskapet i författarens hemtrakter kring Valsjöbyn i Jämtland väckte hennes tanke på en långfilm, och det är hon som bearbetat berättelsen till ett manus.
Och vacker är "Varg", med storslagna panoramabilder över fjället och renarna. Vacker är också ursprungshistorien i sin enkelhet: en man dödar en varg och det får konsekvenser för honom och hans familj. Kerstin Ekman och regissören Daniel Alfredsson har velat skildra sydsamernas villkor i en föränderlig värld.
Unikt är att filmen är inspelad på plats i Valsjöbyn, och det finns en tydlig varsamhet om äktheten när samernas liv ska skildras. Därför fick Hollywoodstjärnan Peter Stormare, med passande norrländskt uttal, leva med renskötare och lära sig renslakt före inspelningen. Stormares brorson Nejla görs av den talangfulle nykomlingen Robin Lundberg som till vardags går på fordonsprogrammet i Östersund.
Att filmens varg spelas av en tidigare olaglig korsning av hund och varg, som går att dressera likt den tamaste labrador, gör filmen bara mer intressant.
Men precis som många svenska filmer fastnar "Varg" i något slags realistisk redovisningsplikt: skildringen av Nejlas vardag i byn blir så mycket mindre intressant än den av hans liv som renskötare. Och i stället för att lita på att naturen tillför tillräcklig dramatik till en från början väldigt enkel historia, blandar man in tuffa poliser med solglasögon som säger saker som "Det här är bara början".
Det finns små inslag av magi i "Varg" och kanske hade man vunnit på att betona dem, eller på att fokusera på vad som händer inuti karaktärerna efter att vargen är död. Filmen känns uddlös och någonstans i mitten tappar den bort sig i praktiska detaljer. Men "Varg" vinner ändå lite mark mot slutet, och den vinner definitivt mot de flesta andra Norrlandsskildringar jag har sett.