Det är 1919. Smålänningen Moberg kommer från torpmiljö där ett skrivyrke egentligen är otänkbart. Han är 20 år och skriver till redaktören för Wadstena läns tidning, Pälle Segerborg, och söker obetald plats. Sverige är fullt av småtidningar, bara i Vadstena finns det två. De kommer inte ut varje dag och redaktionerna består av kanske två personer.
Segerborg tar inte emot volontärer. Men "det var i ynglingens brev något både i handstil och uttryckssätt" som fångar honom, mot alla odds.
Så får Moberg chansen.
Jag läser om hans korta tid i Vadstena i Föreningen Gamla Vadstenas årsbok från 1993. Gamle postmästaren Bengt Larsson har samlat Mobergs egna artiklar och texter om honom. Boken är en pärla för Moberg-fans.
Moberg kommer till Vadstena en majafton. Den duktige publicisten Pälle Segerborg blir hans läromästare och vän. Så här beskriver han ynglingen som klev av tåget: "Det var en storväxt och till synes lantligt lunsig ung man”.
Men lunsen visar sig bestå av 100 procent skrivlust och nyfikenhet. Han skriver om stadsfullmäktige, midsommarfirande, basarer. Det känner jag väl igen från mina egna läroår som 23-årig lokalredaktör i Vadstena en gång. Men Moberg skriber också om österrikiska krigsbarn, tunga världshändelser såväl som en kräftskiva. Han skriver satiriskt och kåserande, ibland lite valpigt och putslustigt, på ett slående personligt sätt. Det var den gällande stilen då, men ändå. Han använder ofta "jag", något som var snudd på förbjudet när jag gick på journalisthögskolan.
Han beskriver hur en arg bonde kommer upp och skäller ut honom på redaktionen. Han intervjuar Birger Jarl via andetelefon, Edisons nya uppfinning, men Nils Dacke avböjer att uttala sig. Ni hör, det är uppfinningsrikt och kul. Och sympatierna finns hos småfolket. Han utlyser en tävling om ”vår stads populäraste” där en dr Törnqvist vinner. Ville i Momåla och Kniva-Heren får också många röster. Det är Vilhelm Mobergs egna pseudonymer och tilltaget retar som vanligt kollegorna på konkurrenten Östgöta-Bladet. En av dem är en Sven Jerring.
Vadstenaborna Robert Rosén och Maja Sjöberg berättar också sina minnen i Bengt Larssons bok. Ville är stark som en björn och en mästare på munspel. ”Kanske lite löje föll över hans person till att börja med”, säger Maja Sjöberg.
Ville är flitig i nykterhetslogen, och vill, enligt Robert Rosén, ”ändra på allt möjligt som han ansåg vara bristfälligt i staden”.
Efter volontärtiden, korta jobb på andra tidningar och militärtjänst kallas han tillbaka för att efterträda Segerborg. 22 år och chefredaktör!
Vadstenatiden tar dock tvärt slut i april 1922. Vadstena Läns Tidnings enonomichef Konrad Sjöholm är ansvarig utgivare, han stryker för andra gången en Villenotis. Tyvärr vet vi inte vad den handlar om, men Moberg slutar på dagen.
Men Vadstenabanden är inte brutna. Ville bor inackorderad hos änkan Hilma Törnqvist, där finns också dottern Margareta. I september 1923 gifter de sig i Vadstena klosterkyrka.
De strävar samman i alla år, får fyra barn, bor länge i Kalifornien när Ville arbetar med Utvandrarserien.
Till sist drabbas han av skrivkramp och depression, så svår att han på kvällen 8 augusti 1973 tar sitt eget liv, 75 år gammal.
Han skriver till sin hustru: "Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda."
Den frustande ungdomsenergin i Vadstena, vart tog den vägen? Det är hjärtskärande att tänka på att den omvandlats till förlamande prestationsångest. 75 år och med ett större livsverk än de flesta. Han borde känt sig mer än nöjd.