Att spela budskapsteater är inte det lättaste, i alla fall inte om man är mån om att budskapet ska nå in och påverka publiken på ett djupare plan. Särskilt om man främst riktar sig till teaterovan åskådare.
Att som Ung scen/öst dessutom ge sig på något så stort och abstrakt som miljöförstöring är verkligen en utmaning. De väljer att angripa ämnet med hjälp av humor, och det är i regel effektivt.
Föreställningens huvudperson är den idealistiska 15-åringen Rakel (Ellen Norlund), som i en blandning av hopplöshetskänsla och brinnande miljöengagemang skippar avslutningen i nian för att i stället ta sig an vår gemensamma framtid. Där börjar en dryg timmes resa mellan nutid och hisnande framtid, dokumentär realism och spejsad surrealism, hopp och förtvivlan. Traditionsenligt med starka inslag av publikinteraktivitet.
Vi kastas handlöst mellan perspektiven, men lämnas aldrig helt i sticket. När Rakels pappa desperat ropar "När man är 15 år tar man faktiskt ansvar!" sätter han fingret på den ömma punkten: vad är egentligen viktigast - att få iväg ansökan till gymnasiet i tid eller att ta itu med det skenande klimathotet?
Manuset sätter ensemblens tajming på prov, och de levererar så gott som rakt igenom. Ellen Norlund är den enda med en fast roll, och hon spelar sin Rakel med återhållen humor och med det lätta darr som kan drabba någon som just upptäckt något stort och viktigt. Mikael Dahl står för flest humoristiska höjdpunkter, bland annat i rollen som sjungande isbjörn och i en fantastisk parodi på en avmätt högstadiebrutta.
Min enda invändning är väl just att de dokumentära fakta som egentligen är kärnan i föreställningen ofta försvinner för att vi är fullt upptagna med att skratta. En hel del av skadan repareras dock genom det ambitiösa programbladet, där vi efter föreställningen kan sjunka ner och verkligen rannsaka oss själva: vilket ansvar har vi för att jorden ska vara i skick även om 200 år? Eller 100 000 år?