Jo, visst finns här fantastiska kostymer och ryska pälsar blandat med djup passion och drama i kubik. Här finns också en Keira Knightley i högform som den uttråkade Anna, som tillfälligt lämnar sin stele make för ett besök i Moskva – och blir drabbad av kärleken. Men stora delar av handlingen äger rum som på en teater.
"Spel för gallerierna" och att "hålla fasaden uppe" blir tydliggjorda ledord för den ryska 1800-talsaristokratin, då många av intrigerna utspelar sig på en faktisk scen.
Det är ett grepp som först irriterar. För kostymfilmskramare måste det vara direkt störande att bli snuvad på en strömlinjeformad storfilm till förmån för ett till en början krystat koncept.
Men efter en lång inre kamp, där en del vill fälla och en del lite nyfiket sitter och väntar på att se hur Joe Wright ska få ihop det, friar jag till slut upplägget. Det växer på en och när ridån slutligen går ned över den olyckliga Anna och hennes rendez-vous med ett tåg, är formen besegrad och känslorna svallar.
Ska man ge sig på en sådan här väldokumenterad klassiker är det djärvt att göra något annat än den generiska melodramen i korsett (även om det vimlar av just korsetter). En annan utväg hade varit att förlägga handlingen i modern tid men då hade nog poängen delvis gått förlorad. Att det går så illa för Anna Karenina beror ju på att hon levde i sin tids kvinnliga fängelse där dubbelmoralen kring mäns och kvinnors handlingsutrymme var så extremt tydlig.
Om det nu är någon som har tvekat så står det i "Anna Karenina" för övrigt fullständigt klart att Alicia Vikander är vår nya stora stjärna. I filmens bästa scen stjäl hon allt ljus under en laddad bal, fast tanken är att det är hennes rival Anna Karenina som ska göra just detta. Varför greve Vronskij inte väljer Vikanders Kitty i stället framstår just då som obegripligt. (TT Spektra)