Teater är konstformen som kan fånga vardagen och spegla samspelet mellan människor, både i litetoch stort. I sin klassiska form är det ett sceniskt uttryck som lär oss om oss själva och vår samtid.
Den amerikanska pjäsen Bevis utgår från detta och bygger sin form i ett enkelt vardagligt rum. Allt som sker utspelas på en veranda till ett slitet hus i Chicago. Scenografiskt är det realistiskt, men minimalistiskt, inget förändras.
Den intellektuella miljön är universitet och medelklass. Men ändå med påvra och karga skuggsidor. Vetenskapen skildras som ett gåtfullt och heroiskt arbete. Hög matematik förefaller lika främmande och obegriplig som det oftast framställs.
Det är inte framgången utan sjukdom och död som är utgångspunkten här. Matematikgeniet som just har gått bort, har tillbringat en lång tid i mental sjukdom. Hans dotter är spelets centrum, en person som vårdat honom och som tagit över faderns förmågor men som också gränsar till galenskap.
Mycket lämnas öppet eller outsagt. Vi kan inte veta säkert. Bevis bygger sin spänning just kring detta, som kan anas, men som grumlas av människors lögner eller rädsla.
Bristen på tillit är ett återkommande trauma och oförmågan att se varandra. Familjen som det kretsar kring är sprucken, splittrad och närheten saknas mellan människorna.
Samtidigt spirar möjligheter och kärlek som tunna trådar. De brister lätt men kan återknytas.
Intrig och dramaturgi är också ganska tunn och skör. Man blir engagerad i dottern Catherines öde och relationen till fadern. Men det är mycket upprepning i dialogen och även personernas problematik och svagheter.
Den beskäftiga systern som vill styra allt i sin väg är träffsäkert odräglig. Och den besökande, uppvaktande matematikdoktoranden är trovärdigt tafatt. Det är stundvis roligt, men sällan riktigt gripande.
Det är en konsekvent genomförd tolkning och gestaltning. Men spelet hade vunnit på om texten förkortats och koncentrerats. Som helhet blir det en udda men lite utdragen historia med en ganska förutsägbar happy end.