Vem var Erik av Pommern– Åtvids "grundare"?

Den 14 maj 1413 daterade rikets kung, Erik av Pommern, ett privilegiebrev för dem som bedrev bergsbruk vid Åtvidaberg.

Vad vet vi då om Åtvidaberg under Erik av Pommerns dagar? Spåren är ytterst få, men brevet avslöjar att man ägnat sig åt bergsbruk i trakten sedan åtminstone hans dagar. Kungen lovade med sitt brev att dessa bergsmän skulle få bo och verka fritt runt Åtvidaberg, som redan vid den här tiden var namnet på platsen. Privilegierna gällde inte bara själva bergsbrytandet, utan skydd för den omkringliggande skogen och strömmarna, som var nödvändiga för att verksamheten skulle kunna fungera. Kungen skulle enligt brevet beskydda bergsmännen mot alla ”hinder eller oförrätter” som fogdar eller andra ämbetsmän kunde tänkas göra mot dem.

Brevet daterade alltså Erik av Pommern våren 1413 och han gjorde det på gården Ringstaholm strax utanför Norrköping. Vi vet inte hur många bergsmännen i trakten var eller hur deras gruvdrift fungerade, eller ens om det var det första kungliga privilegiebrev som utfärdades för dem. Kanske var Erik av Pommerns brev bara en upprepning av någon tidigare regents löften.

Men brevet är åtminstone ett första bevis på att bergsverksamheten var igång i Åtvidabergstrakten, och det är just detta som jubiléet har tagit fasta på. I dag finns brevet bara bevarat i en avskrift.

Hur såg då Sverige ut i början av 1400-talet? Riket var ganska illa åtgånget av inbördesstrider under de senaste decennierna. Pesten hade drabbat Norden 1350 och i dess följd hade ungefär en tredjedel av alla människor strukit med. Det gjorde att jorden räckte mer än väl till att föda dem som överlevde och ekonomin var inte det stora problemet. Istället var det den politiska stabiliteten som saknades.

Sverige hade styrts länge av Magnus Eriksson, men när han avsattes 1364 följde en tid av turbulens. Hans systerson, Albrekt av Mecklenburg, blev slutligen avsatt av drottning Margareta 1389. Drottning Margareta lyckades stabilisera läget genom den så kallade Kalmarunionen, som skapades 1397 och sammanförde hela Norden till en enhet.

Margaretas egen son Olof hade avlidit, och därför adopterade hon Erik av Pommern som sin efterträdare. De var släkt – Margareta var syster till Eriks mormor. Han skulle regera tillsammans med Margareta, men i realiteten blev det Margareta som behöll styret fram till sin död på hösten 1412.

Men när Margareta avled i pesten blev det Erik av Pommern som fick ta över makten över Kalmarunionen. Sverige i nuvarande bemärkelse fanns alltså inte, det här var långt före nationstanken, och bergsmännen i trakten av Åtvidaberg kunde nog lika gärna tänka sig en kung som satt i Stockholm som en unionskung som satt i Köpenhamn. Båda begreppen var alltför abstrakta för att spela särskilt stor roll. Kungens direkta maktutövning var begränsad, och om det var svårt för medeltidens monarker att hålla sig kvar på tronen var det nästan omöjligt för dem att styra sina riken.

För Erik av Pommern skulle det bli tydligt inom kort. Några misslyckade krigsprojekt där han inte allierade sig med den mäktiga Hansan, utan försökte motarbeta den, underminerade hans maktställning i Norden. I Mellansverige började ett stort uppror, lett av Engelbrekt Engelbrektsson, och faktum var att det var bergsmännen där som protesterade mot kungens fogdar.

Erik av Pommern kanske hade försökt undvika att liknande missnöjesuppror skulle börja i Åtvidabergstrakten och därför utfärdat sitt privilegiebrev.

Hur det än var med den saken var Erik av Pommerns dagar som unionskung räknade. Han avsattes runt 1440 i samtliga riken och drog sig då tillbaka till Gotland. På Visborgs slott strax söder om Visby började han en omfattande kaperiverksamhet, med hopp om att försöka återfå sin förlorade makt. Men de nya regenterna i Norden, Karl Knutsson Bonde i Sverige och Kristian I i Danmark, motarbetade Erik av Pommern och han tvingades snart lämna ifrån sig Gotland.

Han dog i Hinterpommern i norra Tyskland i maj 1459, nästan 80 år gammal, och 20 år efter att han tvingats lämna makten över Kalmarunionen. Bergsmännen i Åtvidaberg kunde dock fortsätta sin verksamhet genom det turbulenta 1400-talet, för Karl Knutsson Bonde bekräftade deras privilegier och det kungliga beskyddet.