Jag fick i mig Evert Taubes visor med mjölkchokladen. Mina föräldrar är från Bohuslän, så många av Everts sjömansvisor och Bohusskildringar fanns bland stenkakorna. Jag sjöng glatt med vid grammofonen i "Huldas Karin" och "Maj på Malö". Allra mest älskade jag "Så länge skutan kan gå", fast inte med Evert själv utan med sångcharmören Gustaf Torrestad. Hans inspelning får fortfarande hjärtat att darra.
Det var knappast så att Evert var lika älskad överallt i 50-talets folkhem. Jag minns hur tanterna satt och vojade sig framför radioapparaterna. Taubes visor var väl bra, men han sjöng ju så erbarmligt och dessutom visste tanterna att han "smakade". Och det passade sig ju INTE.
Men trägen vinner. Everts sommarkonserter på Gröna Lund tillsammans med Sven-Bertil och Stockholms Barockensemble byggde upp populariteten. Det riktigt breda genombrottet kom lite oväntat med albumet "Cornelis sjunger Taube". Cornelis Vreeswijk visade sig vara en djärv och fräck uttolkare av Taubetraditionen. Han omgav sig med unga, hungriga musiker som Jojje Wadenius och lp-n sålde kopiöst, faktiskt Cornelis största skivframgång.
Stekhete Cornelis blåste nytt liv i Taubes visor och fick en ung generation att upptäcka vad det handlade om: äventyr, resor, kvinnor, brusande livsglädje och målande naturskildringar. Det var en häftig upplevelse och jag unnar dagens 20-åringar att få uppleva något liknande.
"Tradition och förnyelse" var Everts egen devis. Jag tänkte på det i onsdags när Lill Lindfors och Sven-Bertil Taube intog Crusellhallen här i Linköping. Sven-Bertil, som mest av alla har definierat hur Evert Taube "ska" sjungas, stod för tradition, medan Lill förvandlade - och förnyade - visorna. "Här är den sköna sommar" blev en cool samba och i "Invitation till Guatemala" lekte hon med könsrollerna. Det hade Evert gillat!
Stor viskonst, men som ändå vilade tryggt på nostalgins grund. Och som inte drog särskilt många under 50 år till konsertsalen. - Det är hög tid att återerövra Evert Taube, tänkte jag när jag gick ut i vårnatten efteråt, lite orolig över att hans livsverk ska försvinna med min egen generation.
Det unika med den svenska visan är att den framför en litterär text till en folklig melodi. Ingen har gjort det bättre än Evert Taube. Cornelis visor har hittat fram till en ny, ung publik, medan Taubes har hamnat lite i skymundan. Det borde finnas plats för den svenska 1900-talsvisans bägge giganter.
Förnyar man rätt, som Sofia Karlsson gjorde för några år sen med Dan Andersson, vinner man folkets kärlek. Vem antar utmaningen? Vem/vilka levandegör Taube för 2010-talet? Håkan Hellström, Lars Winnerbäck eller någon ny stjärna vi ännu inte känner namnet på?