Tänk, att jag tydligen var en 65-årig farbror redan när jag var 23. Det är nämligen mest män över 60 som drabbas av "vedsjukan" eller hamnar i "vedåldern". Jodå, det finns forskning på det, "en undersökning från Sveriges lantbruksuniversitet från 2007 bekräftar att vedåldern är en högst mätbar dimension", läser jag i boken "Ved" av norrmannen Lars Mytting.
Fick den i julklapp.
Vilken underbar nördhistoria, ni anar inte.
Här lär man sig allt om olika yxtyper och de nordiska tillverkarna, om askinnehåll i torrved för olika träslag, allt om torkning, stapling, kilowatt, kakelugnar, torkhastighet för björk i skugga respektive sol, ja, allt, allt, allt. Det är tabeller, människor, lite filosoferande, fakta, en dikt, sinnliga bilder i en osannolik och skön blandning.
I Norge har den sålt i 150 000 ex, i Sverige i makalösa 45 000 ex sedan i oktober.
Ämnet är smalt så det förslår. Men uppenbarligen är det något som attraherar.
Jag börjar med allt som den INTE handlar om:
Mat
Diet
Vin
Sprit
Andra världskriget
Det är heller ingen glansig soffbordsbok med överdimensionerade bilder och ointressant text, en sådan som man ändå aldrig läser.
Nej, här handlar det om stor kunskap. Om omsorg om material och ting, viss långsamhet, om ursprunglighet och enkelhet. Eld. Överlevnad. Men också teknik, estetik och ordning i vackra vedhögar.
Precis som Lars Mytting skriver så skänker vedjobbet sinnesfrid. Det är asketiskt och okomplicerat, när veden är kluven så är den kluven. Det behöver inte göras om eller förbättras. Veden ställer inga frågor, möjligen kan den vara vresvuxen och svår att klyva, men då har Mytting genast tips på smarta yxmetoder. Om man vill kan man hälla ut all frustration från det komplexa vardagslivet på huggkubben, sätt yxan i det och in slänga in det i brasan. Borta!
"En av veden mest utmärkande egenskaper är att den ska brännas upp. Den ska aldrig studeras av någon kommitté, aldrig visas upp i projektor eller jämföras med en konkurrerande klamp", skriver Mytting. Ja, precis, själva förgängligheten är en del av värdet.
Han berättar också den fina lilla historia om den äldre mannen som börjat bli dement. Varje dag gick han ut för att arbeta med veden, kom snart in igen och frågade var motorsågen var. Familjen hade gömt undan den, för att han inte skulle göra sig illa och svarade "på service, den är snart tillbaka". Ja ja, då får jag ta bågsågen så länge, sa mannen, och gick nöjd ut till sitt dagsverke. Varje dag.
Ja, tänk när man sågat och kluvit upp en rejäl hög. Staplat den längs väggen. Hängt upp sågen och yxan. Armarna värker, man rätar på ryggen, tittar upp mot kvällssolen, torkar svetten ur pannan, dricker ur vattenflaskan. Och känner sig nöjd.
Det är livet.