CCC
Dark water
Regi: Walter Salles
I rollerna: Jennifer Connelly, John C Reilly, Tim Roth, Pete Postlethwaite, Ariel Gade
Royal i Linköping
Jag vet inte riktigt i vilket fack jag ska placera "Dark water". Ett relationsdrama om en vårdnadstvist? Eller kanske en isande skräckis? En instruktionsfilm för rörmokare? Genreambivalens är inget gott tecken när skaparna av filmen jämför den med "Shining" och "Rosemarys baby".
Dahlia (Jennifer Connelly) är nyseparerad och flyttar till ett äckligt höghusområde i New York som påminner om en förort i något land i Östeuropa. Med sig har hon dottern Ceci (Ariel Gade) och en livskrisbomb som hotar att brisera.
Exmannen Kyle (Dougray Scott) sätter igång en vårdnadstvist och lägenheten visar sig vara ett värre kyffe än befarat. Det droppar vatten från taket i sovrummet och det låter som någon springer runt i lägenheten ovanför. Men hur kan det vara så när ingen bor där? Som grädde på moset börjar Ceci prata med en låtsasvän och de lokala ungdomsligisterna trakasserar Dahlia i tvättstugan.
Dessutom drömmer hon mardrömmar om sin vedervärdiga uppväxt med en alkoholiserad mamma som övergav henne.
För varje svensk som har bott i hus äldre än 35 år är vattenläckor och kranar som vrålar ur sig rostigt vatten inget som skrämmer, utan något som måste lagas. Det är i alla fall knappast något man skriker högt av om man inte är nybliven villaägare med tummen mitt i handen.
Över huvud taget litar "Dark water" mycket på att vatten är något av ondo, vilket även måste vara förklaringen till att regnet öser ner filmen igenom. Filmen är en amerikansk version på en japansk förlaga som säkert var både vassare och mer skrämmande än Hollywoodvarianten.
Jennifer Connelly gör ett bra jobb som nervig mamma och den sunkiga atmosfären i lägenheten är både suggestiv, mörk och lika brutal som östarkitekturen. Dessutom är det ett kärt återseende med Tim Roth i rollen som advokaten Platzer. Men skrämmande? Inte mer än en helg i ett miljonprogramhus. (TT Spektra)