Förväntningarna i det överbokade festivalpalatset i Cannes var skyhöga i våras. Michael Haneke, denne omdebatterade skräckmästare, skulle visa upp sin nya film och det är för Cannes ungefär vad Abba är för Melodifestivalen.
Själv funderade jag innan på titeln. "Amour", skulle det vara ironi? För en filmskapare som byggt sin karriär på att undersöka människans osmickrande sidor på ett brutalt sätt med våld som ett konstant tema, vad menas egentligen?
Det visade sig att titeln är en korrekt innehållsbeskrivning. För det Haneke har gjort är inget annat än en finstämd, förvånansvärt romantisk och varm liten film om just kärlek. Inte den ytliga förälskelsen utan riktig, livslång sådan. Och han har naturligtvis gjort det enastående bra.
Det hela kretsar kring ett par i 80-årsåldern, som vanligt hos Haneke heter de George och Anne. De har ett långt yrkesliv inom klassisk musik bakom sig, tillhör den franska bourgeoisien och bor i en stor våning där flygeln tronar i ett sprängfyllt bibliotek. De lever ett stillsamt men rikt liv. När Anne drabbas av en stroke vänds dock allt upp och ner och inte minst George blir ordentligt prövad.
Otippat nog fick filmen mig att tänka på det fina filmparets totala motsats, en sketch med den bufflige New York-komikern Louis CK. Nyskild, ensam och bitter pratar han om hur omöjligt det är att hitta kärleken. Men, påpekar han, ponera att man hittar den där speciella och lever ett helt liv ihop i med-och motgång och älskar varandra in i döden. Hans poäng är stenhård: Till sist står den ena ändå kvar ensam och förlusten är så mycket större än om man varit halv hela tiden.
Så i slutändan visar det sig kanske att Michael Haneke gjort precis den obehagligt provocerande film som han brukar. För vad kan egentligen vara en värre mardröm än att hjälplöst stå bredvid och se sin livskamrat tyna bort? Detta är en stark, delikat och innerlig historia som inte kan lämna någon oberörd. (TT Spektra)