Mircea Cartarescu:
Orbitór: Vänster vinge
Översättning: Inger Johansson
Albert Bonniers Förlag
RUMÄNEN MIRCEA Cartarescu introducerades på svenska för två år sedan med "Nostalgia", en tät, suggestiv och språkligt briljant berättelseväv om drömmens, verklighetens och hallucinationens Bukarest. Mer än tillbakablickande sentimentalitet handlar nostalgin för Cartarescu om en metafysisk erfarenhet, en föraning eller vision av världen som fullständigt sammanhängande, så som ett högre väsen skulle kunna uppfatta den.
Han är ett slags postmodern mystiker, Cartarescu, men det mysterium som i hans romaner återspeglas i vemodiga ögon ligger inte i själva berättelsen eller där framförda idéer. Det är en rent språklig biprodukt, sprungen ur ett språk och en syntax som hela tiden kastar sig mellan ytterligheter, vägrar låta sig fixeras inom det vardagligas trygga gränser.
Cartarescus prosa är bländande, labyrintisk, hermetisk och iriserande, ungefär på samma sätt som Bruno Schultzs prosa är det.
"Vänster vinge", första delen i trilogin "Orbitór" -- Cartarescus djärvaste satsning hittills -- är en rent monstruös roman. Här blir ordet kött och köttet ord i ständigt pågående transcendens, ett cerebralgenitalt flöde av megalomana fantasier och deliriska visioner där Bukarest och dess historia blir berättarens egen konstgjorda kropp, kallad vid hans namn och fuktad med hans åtrå.
Från sitt fönster högt ovanför Bukarest blickar tonåringen Mircea under kåta, sömnlösa nätter ut över den pulserande staden och föreställer sig i en messiansk feberyra ett universum i vardande. Skaparen av denna värld, som är romanens värld, är Mircea själv, en bebådad men ännu inte född Gud.
Eftersom världen runtomkring den unge Mircea skapas i samma stund som den skrivs av nuets Mircea, den vuxne författaren, upplever han hur "någon" gestaltar livet åt honom. Romanen blir sålunda en metaroman, en oändligt rik och komplicerad kinesisk ask där skikt efter skikt i berättelsen genomforskas bara för att utmynna i en ny avgrund.
Det rör sig om mer än en lek med ord och litterära konventioner. Bakom varje utförligt beskriven detalj finns en vilja till fördjupning av verkligheten och intensifiering av livskänslan: en radikal kritik av en massmedialt förmedlad verklighet som urholkat och tömt världens alla enskildheter på mening. Här lämnas inte ett till synes enkelt ord som "rädsla" oförklarat utan att följas av en apokalyptisk målning av fasans mentala landskap. Cartarescu komplicerar hellre än förenklar, och det är vackert så.
Att jag ändå inte blir riktigt lika till mig över denna roman som över debuten beror möjligen på att det är en bok som är ovanligt illa lämpad för en recensents jäktade sträckläsning. Återkopplingar finns förvisso -- i början av boken berättas om en kvinna som gifter sig med en idiot för att hon ibland tycker sig se en intelligent blick glimta till i hans ögon: ett par hundra sidor senare nämns i förbifarten att det är en känd polsk 1700-tals-poet som tittar ut -- men ingen egentlig handling.
Det här är en bok som bärs upp av sitt språk och lever av sina enskildheter. Varje sida är ett stycke poetisk konstprosa, en liten roman i sig, och bör nog också läsas som en sådan, över tid och med eftertanke. I stället för en röd tråd "världarnas pärlor upphängda på en metafysisk tråd". I stället för en sammanhängande berättelse "små bilder och knutar av innebörd", knutar som ständigt löses upp igen, glider en ur händerna och förflyktigas, "som anspelningar i skrift, som det som skrivs i drömmen."