Varför älskar jag dessa bilder?

Redan genom utställningens titel undandrar sig konstnären allt ansvar för gestaltning och struktur, för genomförande av tankar och idéer. Smart eller bara urskuldande? Frågan kvarstår även efter mitt besök på Dubergska gården.

Linda Gerdin är undanglidande men aldrig frånstötande. Hennes bilder lämnar ingen oberörd. Den unga konstnären har så mycket uppdämt uttrycksbehov att alla försök till meningsfull sovring känns som helgerån. Här är det bara att vandra vidare och smälta det upplevda.

Hur når jag in i hennes omedvetna?

38 bilder till trots förblir det gåtfullt men ändå lockande. "Labil grund" kallar hon en av talrika bilder i tusch och akvarell, och det säger ju något.

Hos henne spirar alltid en grodd i väntan på växt och mognad, och hon har en fantastisk vitalitet i kombination med tillkämpad kontroll och visuell styrning.

På något sätt känns det enbart positivt att hon har så mycket mer att sträva mot för att nå de hägrande målen. En trotsig attityd gentemot de självdestruktiva dragen. 

Varför älskar jag då dessa bilder, så disparata, stundom motsägelsefulla, omogna och valhänt framställda med tusch, akvarell eller oljepastell? Det måste handla om det personliga mötet med konstnären, kanske också första intrycket då jag var med om debuten för ett par år sedan, i samma salong. Redan då drabbades jag av hennes symboler och drömsyner men letade förgäves efter en syntes.

Nu känns detta inte längre angeläget. Linda Gerdins utveckling får inte bromsas av petitesser som krav på finslipning och pregnans; det skulle äventyra hela hennes karriär som just baseras på en unik personlighet.

EWE OLSSON