Franska filmen "En oväntad vänskap" är ett osedvanligt gott exempel på hur roligt och värmande det är att titta på personer som gillar varandra. Personer som skrattar med varandra. Som med ett närliggande leende delar hjärta och smärta med varandra.
Visst har vi väl alla sett och upplevt det; hos främlingar vi mött på gatan, hos nära vänner och i fiktionen? Vänskapsglädje är vad "En oväntad vänskap" bygger på.
Premissen är enkel. En ung, småfifflande invandrarkille blir personlig assistent åt en superrik, operaälskande medelålders man i rullstol. Båda har glimten i ögat.
Filmen har blivit väldigt populär och har gått om "Amelie från Montmartre" som den internationellt sett mest inkomstbringande franska filmen. Nyckeln till framgång är att de två huvudrollsinnehavarna verkligen tycks gilla att spela mot varandra. Genom deras agerande materialiseras personerna Driss och Philippe och denna duos smittande vänskap blir till en verklig kraft. En kraft som når ut genom duken och sprider glädje och en stilla tilltro till mänskligheten.
Utan denna kraft är "En oväntad vänskap" ingenting. Om inte skådespelarna, Omar Sy och Françoise Cluzet, hade lyckats få oss att känna för deras rollfigurer så hade filmen havererat. För livet utanför Driss och Philippes vänskapsbubbla är väldigt knapphändigt och luftigt skildrat. Där märks det att berättelsen saknar komplexitet och att filmen visserligen är en välpolerad produktion men full av förutsägbara scener och ett svart hål av lösa manustrådar. Det är, helt enkelt, inte särskilt bra.
Men, berättelsen befinner sig oftast innanför den där centrala vänskapsbubblan och där är det svårt att inte bli smittad och glad av hur Driss och Philippe munhugger med varandra. Även om det är en glädje som är bäst att bara acceptera, inte analysera.