Fantomen på Operan
Regi: Joel Schumacher.
Musik: Andrew Lloyd Webber.
I rollerna: Gerard Butler, Emmy Rossum, Patrick Wilson
Speltid: 2 tim 21 min
Censur: 11 år
Visas på Royal i Linköping
"FANTOMEN PÅ OPERAN" är en klassisk, romantisk skräckberättelse om ett "odjur" och en "oskuld". I källaren på ett Parisiskt operahus lever en musikbegåvad särling. Det synligt monstruösa döljer han bakom en kvartsmask för ansiktet. Bland annat ger han den föräld-ralösa Christine sånglektioner. Han skyr sedan inga medel för att se till att hon får göra debut i en solistroll.
Den som har svårt för musikalfilmer kommer antagligen att avsky den här också. För här är det mycket av allt: romantisk svulstighet, balladliknande arior och duetter, överlastad dekor med dragning åt vulgokitsch. Rollerna gestaltas dessutom på det säregna vis som det kan bli när man måste sjunga i flera takter om egentligen snabbt övergående känslotillstånd. Det är stooora känslor det handlar om och det är stooora orkestreringar i ljudspåret. Intrycken pendlar mellan mäktigt och överväldigande.
Filmen är raka motsatsen till regissören Joel Schumachers förra film, kultförklarade lågbudgetproduktionen "Phone Booth", som bara tog tolv dagar att spela in. Där var dekoren i stort sett en telefonkiosk. Här förflyttas vi till en Parisoperas interiör vid förförra seklets mitt. Bakom scenen kryllar och myllrar det av artister. Under scenen breder en mystisk och kandelaberbelyst labyrint ut sig. Dimmaskinen används flitigt och det är hela tiden svårt att komma ifrån känslan av en ateljé- filmad föreställning.
Minnie Drivers hysteriska italienska primadonna bjuder på riktigt roligt överspel. Men föreställningens, förlåt filmens, båda manliga huvudrollsinnehavare sjunger riktigt bra. Gerhard Butlers Fantomen har dessutom flera stänk av den farlighet som man kan begripa attraherar Christine. Den unga Emmy Rossums lätt väsande röst i rollen som Christine är lite svårare att förstå omgivningens hänförelse över. Medan hennes älskade Raoul, gestaltas av Patrick Wilson som en typisk romantisk hjälte.
Inte lägger denna film något nytt till genren, de flesta av berättargreppen känns föråldrade. Men för musikalälskaren är det frågan om två timmar och tjugo minuters ljuv, kitschig och vansinnigt underhållande verklighetsflykt.