Behöver filmvärlden verkligen en remake av "Sleuth - spårhunden", Joseph L Mankiewicz klassiska filmatisering av Antony Schaffers pjäs från 1972? Ja, varför inte? svarar jag som njuter av regi, skådespeleri och replikföring i Shakespeareregissören Kenneth Branaghs nya iskalla, suggestiva iscensättning.
Inledningsscenen är magnifik. Den arbetslöse skådespelaren Milo Tindle (Jude Law) knackar på dörren till det luxuösa residenset där författaren Andrew Wyke (Michael Caine) huserar. Kameran registrerar det hela uppifrån och indikerar att det här kommer att handla om klassmotsättningar. Så blir det också, i detta envig drabbar den ekonomiska och sociala makten samman med den sexuella.
Tindle har inlett ett förhållande med Wykes hustru, det är därför männen möts. Tindle vill få Wyke att gå med på skilsmässa, men denne ställer villkor. Tindle måste ställa upp på ett försäkringsbedrägeri. Motvilligt går den unge älskaren med på kraven. Så inleds en katt-och-råtta-lek, där bägge är dömda att förlora.
Den lika cyniska som rappa dialogen, författad av nobelpristagaren Harold Pinter, och det tighta kammarspelet mellan Caine och Law lyfter filmen från det ordinära. Den effektfulla ljussättningen understryker det kyligt skrämmande i Wykes ultramoderna hem, där allt sköts via fjärrkontrollen och varje rörelse registreras av övervakningskamerorna.
Spännande, välspelat, mycket brittiskt på temat "vi har alla våra små smutsiga laster och hemligheter". Och det är en liten charmig poäng att Caine 1972 spelade den unge Milo Tindle. Time runs like a jet plane.
Slutet kommer alltför abrupt, lite snopet när allt annat är så välgjort.
DRAMA