Filmens titel är detsamma som namnet på filmens huvudperson, en pensionerad engelsk arbetarklasskvinna som bär på en hemlighet. När hon var ung blev hon gravid och lämnades att föda barnet på ett kloster där barnet sedan adopterades bort, mot hennes egen vilja. Tillsammans med en nyligen arbetslös politisk ”spinndoktor” bestämmer hon sig för att försöka gå till botten med hennes livshistoria.
Gripande scenerFilmen bygger på en bok av journalisten Martin Sixsmith som i sin tur bygger på en verklig historia. ”Philomena” förenar på så sätt två av de starkaste anglosaxiska filmtrenderna just nu; filmer om verkliga händelser och seniora huvudpersoner.
”Philomena” är, precis som genren brukar vara, fullmatad av gripande scener och torr engelsk humor. Självklart är det välspelat ut i fingerspetsarna och Judi Dench borde ha cementerat en oscarsnominering i samma sekund hon yttrade ordet ”klitoris” med kysk men neutral stämma. Såvida man inte har ett hjärta som riddar Kato är det med andra ord svårt att inte falla för detta publikfriande möte mellan Steve Coogans cyniske och lite snobbige journalist och Judi Denchs varma och troende Philomena.
Kyligt berättandeCoogan har själv varit med och skrivit manuset och det innehåller fina prov på hans egen beska och samhällskritiska humor där han slungar iväg hårda ord mot såväl den katolska kyrkan som amerikansk politik men genom Philomenas jordnära och starka tro även ger den välinformerade och välutbildade ateistiske västerlänningen en rejäl känga.
Men, det finns ju alltid ett sådant, även om den luttrade regissören Stephen Frears ser till att styra berättelsen bort från de djupaste översentimentala fallgroparna så fastnar han också i ett kyligt berättande som ger filmen en känsla av att vara allt för skamlöst beräknande. Något jag upplever som distanserade och därmed tar udden av vissa sekvenser som annars hade kunnat fördjupas och förbättras.