Med sin förra film "Apan" lämnade Jesper Ganslandt det gamla pojkrummet i Falkenberg och klev rakt in i en helvetesvandring där Olle Sarri krackelerade i villanormaliteten. Det var effektfullt, hyperrealistiskt och svartaste svart i en mästerlig och plågsam blandning. Spännande nog har den egensinnige regissören låtit pendeln svänga i ännu en ny riktning. "Blondie" är en melodram av klassiskt snitt, sprungen ur en gedigen tradition av hemvändardramatik.
Den lätt skräckinjagande matriarken (en som alltid säker Marie Göranzon) ska fylla 70 och då samlar hennes tre döttrar ihop sig och reser hemåt för högborgerligt kalas. Systrarna kan delas in i varsin arketyp. Den "duktiga storasystern", det "bohemiska mellanbarnet" och den "vilsna sladdisen" kommer till liv på ett inledningsvis hypnotiserande sätt. Att ess som Helena af Sandeberg och Alexandra Dahlström lyckas är kanske inte så konstigt men att Carolina Gynning håller jämna steg är desto mer överraskande och roligt. Som allra bäst är filmen faktiskt i de scener då de tre bara får hänga och dricka vin och leka med sina olika positioner i syskonskaran.
Linda Wassbergs vackra och drömska foto sveper in alla inblandade i en sagofilt, som inte riktigt lyckas täcka över de sprickor som familjen balanserar över på vingliga ben.
Men vad som börjar mycket lovande, dysfunktionerna radar naturligtvis upp sig redan till fördrinken, utmynnar tyvärr i ett ojämnt fördelat ensemblespel med övervikt för Carolina Gynnings Elin. Bara hennes historietråd tvinnas ut ordentligt medan exempelvis Alexandra Dahlströms lillasysteröde förblir hängande i vinden. Och den bördan blir till slut för tung för Gynning att bära. Ett förlösande klimax à la "Festen" hade kanske brutit mot filmens form men utan varken tillräcklig fördjupning eller tillfredsställande avslut blir Ganslandts besök i blondinernas tittskåp aldrig riktigt brännande. (TT Spektra)