ny bok
Jerker Virdborg:
Försvinnarna
Norstedts
I sin debutbok "Landhöjning två centimeter per natt" (2001)uppvisade Jerker Virdborg ett nära släktskap med benådade novellistersom Raymond Carver och Kjell Askildsen, i sin tur verkande i Tjechovsantydande anda. I uppföljaren "Svart krabba" (2002) flörtade hansnarare med Dagerman och beredskapsromanen, även om den hårt hållnahögspänningsprosan kändes igen.
När nu "Försvinnarna" dimper ner är mina förväntningar höga. Jagläser den i rasande fart: fängslande, välskrivna sidor. Och tänkersedan: Kan man kritisera en bok för vad den inte är? Jo, men varförtänka så om just den här?
Jag tror det har att göra med en debatt som fördes för nåt år sedan,i tidskriften 00-tal. Där talades roligt och lite nedlåtande om en radsvenska novellisters tendens att, ungefär, befolka sina berättelser medkaraktärer som pratar förbi varandra vid ett köksbord.Samhällsfrånvänt, sa man. Carver-prosa muttrades det också om, i regelutan närmare motivering.
Oviljan verkade nästan riktad mot genren i sig. Som att kritisera enspråkorienterad poet för att hon inte skriver ut vad hon egentligenmenar.
I "Försvinnarna" envisas Virdborg, som väl är, med sin avskalade,förment icke-reflekterande stil. Romanens berättare Jerker, somföresatt sig att spåra upp en försvunnen barndomsvän, far fram ochtillbaka mellan Stockholm och uppväxtstaden Göteborg för attefterforska.
Parallellt skriver han på en artikel om underjordiska skyddsrum somaldrig tagits i bruk, och om en minutiöst planerad stockholmsförort somaldrig blev av.
Om "Svart krabba" var en existentiell thriller så är "Försvinnarna"nåt liknande. "Jerkers" efterforskningar varvas med barndomsåterblickar(i enstaka fall lite oklara) och med ett par essäliknande avsnitt(förbluffande väl fungerande) om den politiska beslutsgången. De senaresamkörda med reella turer i "försvinnandets" dova domäner; utsprängdabergrum och liknande.
Dokumentärt sett är historien skarvad. Men bara för att komma åtsanningen. Det vill säga den undflyende plats där ledtrådar lurassnarare än leder nån vart.