Det är därför inte konstigt att Stevens Spielbergs ”Lincoln” har fått ett dussin oscarnomineringar, det var liksom redan klart från början. Men filmen är faktiskt bra, på ett avskalat sätt, även bortanför USA:s förprogrammerade vällvillighet.
”Lincoln” är ett relativt enkelt och sobert drama som förs fram av Spielbergs träffsäkra regi. Inte nyskapande men oerhört välgjort. Styrkan ligger i att ”Lincoln” inte är en klassisk biografifilm som försöker fånga ”hela” Abraham Lincolns liv eller persona. I stället har de fokuserat på en specifik och tidsmässigt kondenserad händelse.
Faktum är att filmen lika gärna (förutom att det inte är någon marknadsmässig titel) skulle kunna heta ”Kongressomröstningen som gjorde slaveri olagligt”. För det är egentligen vad filmen handlar om, hur Lincoln och hans gelikar driver igenom det historiska lagförslaget, det trettonde tillägget till konstitutionen. På det viset blir ”Lincoln” mer av ett politiskt drama än en typisk biografifilm. Vilket också gör att det är lätt att utifrån ”Lincoln” reflektera över dagens USA. Ett land som visserligen har en afroamerikansk president men som i höstens val tycks vara lika politiskt splittrat som under amerikanska inbördeskriget.
Filmens fokus på det politiska spelet i kongressen gör också att Spielberg & Co till stor del kan undvika utmaningen att nyansera mannen Abraham Lincoln utan att putta ner honom från helgonstatusen. Samtidigt är det en intressant bild som tecknas, inte minst genom Daniel Day-Lewis fantastiska rollprestation, och jag blir väldigt nyfiken på att se mer om Lincoln och spelet runt honom. I dessa tider när alla tycks vilja göra trilogier, även utan tillräckligt material, känns Spielberg och hans manusförfattare Tony Kushner som några som faktiskt borde ha tänkt tanken.