Sanna Nilsson erkände direkt att hon var nervös inför första träffen. Nya människor, ny situation. "Tänk om alla tycker att jag är mer dum än en vandrande pinne", skrev hon på Bokbloggen.
Det var ingen risk. Förstås.
"Egenmäktigt förfarande" handlar om poeten Ester Nilsson som blir skyddslöst förälskad, eller besatt av, konstnären Hugo Rask. Han är mer ljummen, men de fortsätter att träffas ibland. Hon väntar på sms, tolkar, hoppas.
PlågsamSanna hörde till den majoritet i cirkeln som tyckte väldigt bra om boken. Hon sa:
– Plågsam, boken är plågsam, den kröp innanför skinnet. Den är väldigt bra, jag tyckte om språket, det är kul att läsa och att tvingas leta upp ord man inte förstod. Det var inte personerna jag fäste mig vid, utan historien. Jag tycker inte Ester är sympatisk, men hon speglar mig i mina sämsta stunder. Boken känns väldigt verklig, så här kan det vara.
Gunilla Axelsson var helt med:
– Det är en kort bok, men den är inte snabb att läsa. Jag fick läsa om vissa stycken. Jag tycker om språket, formuleringarna, de många finurliga uttryckssätten. Ester är kanske inte någon lätt människa och inte så lätt att tycka om. Men jag tyckte mycket om boken, den är så olika andra böcker.
ImpressionistiskMarie Oldfeldt liknade romanen vid en impressionistisk målning.
– Varje ord, varje mening är vald med stor precision, som en färg. Ljust rosa romantiskt drömmande, ställs mot djupt lilasvart svartsjuka. Tillsammans bildar de en bild. Och det är inte en bild av kärlek, fast det heter en kärleksroman, utan av besatthet. Begär. Beroende.
– Det är en tät bok. Det är sättet att berätta gjorde starkast intryck på mig. Personporträtten och berättelsen mals fram. Ibland tänker jag att jag hade velat läsa den i en tidigare version, innan den var så välfilad.
Båda "skyldiga"Jakob Carlander fyllde i:
– Jag fastnar för två ord, plågsam som Sanna sa, och förtätning som Marie sa. Boken är så tät och så genomarbetad att det är länge sen jag läste något liknande. Vi blir irriterade både på Ester och Hugo, de är lite som vi, men satta under förstoringsglas. Det är det som gör boken så fantastiskt bra.
– Och vem gör sig egentligen skyldig till egenmäktigt förfarande? Båda, tror jag. Hugo för att han aldrig kan säga ifrån till henne, eftersom han vill ha denna gnutta av beundran. Ester för att hon tvingar sig på Hugo, att hon anser sig ha rätt till honom.
AmbivalentMadeliene Norell var ambivalent till boken och bildade därmed en egen mellangrupp i cirkeln. Hon erkände att hon kände motstånd redan innan hon öppnade romanen.
– Jag läser Lena Anderssons krönikor i DN, och jag har svårt för hennes religionskritik och världsbild ibland. Och nu fastnade jag på första sidan, på språket. Men sen drogs jag in i boken. Den är välskriven, men språket är på något sätt distanserat. Den är smärtsam, man kan känna igen sig i det pinsamma.
Senare skrev hon på Bokbloggen: "Roligt att jag fick helt andra ingångar till texten än när jag själv läste. Kanske var den ändå lite rolig här och där? Och fast jag fortfarande inte är tilltalad av språket – högtravande ibland tycker jag – så sugs jag in i berättelsen".
Mest kritiskaSist landar vi hos den lilla gruppen med klart negativ syn på boken. Och där förenas yngst (Jasmin, 17) och äldst (Stig, 66).
Jasmin Abdulkarim hade velat ha mer miljöbeskrivningar, också av personerna, hur de ser ut till exempel. Men mest hakade hon upp sig på språket:
– Hon förlorar många läsare på att använda så många svåra ord, sa Jasmin, den är verkligen inte skriven för arbetarklassen, utan mer för akademiskt utbildade. Jag tror inte hon vill nå unga heller.
Stig Ruhlander berättade att han nog inte hade läst ut boken om han inte varit med i bokcirkeln.
– Boken fick ju Augustpriset och har bara fått fina recensioner överallt. Men för mig är det faktiskt en tråkig bok. Det händer väldigt lite och ibland använder hon krångligt språk och begrepp som till exempel fenomenologi och behavourism.