NY BOK
"Monomtrl". Märklig titel. Ett möte mellan monolog och material? Ett knaster i samtidsbruset? En restprodukt? Nja, snarare en räcka kodord för det som kommit att kallas språkmaterialism. Inte helt missvisande i och för sig.
Som ett elakartat virus breder Johan Jönsons "Monomtrl" ut sig över sidorna, muterande mellan prosa och poesi, misantropisk och misstrogen mot det mesta inklusive den egna praktiken: "Det är en horisont av oändlig repetition" står det till exempel nånstans.
Problemet? Just att "Monomtrl" i stort sett bara benämner, bara reproducerar det förfärliga. Krig, tortyr och våld. Död och blod och exkrementer.
I hastigheten kväver "Monomtrl" sina egna utsagor, oavsett angelägenhetsgrad. Den kliniska/fragmentariska stilen är väl tänkt att signalera medvetenhet, men för mig blir effekten den motsatta.