Förra veckan användes formuleringen att ett politiskt parti kunde ha "haft tungan på vågen" i Corren. Det väckte en fråga kring uttrycket. Hur ska det användas egentligen och vad är bakgrunden?
Med tunga avses den nål eller metallpjäs som på gamla vågar pendlade fram och tillbaka och visade vilken sida som vägde tyngst. I politiska sammanhang är den bildliga betydelsen vanlig och syftar då på ett litet parti som när det väger jämnt i en fråga kan få ett avgörande inflytande.
Men det bör alltså heta att något är tungan på vågen, inte "har".
I politiska sammanhang används ofta även vågmästare, ett uttryck hämtat från samma område. Ursprungligen var vågmästare en person som övervakade och kontrollerade allmänna vågar.
På 1920-talet började den bildliga betydelsen användas i politiska sammanhang, och det syftade då på någon som hade makten med stöd från varierande håll.
Den som först förknippas med uttrycket i politisk mening är Carl Gustaf Ekman som ledde en liberal regering som sökte stöd ömsom hos högern, ömsom hos socialdemokraterna.
På 1940-talet skedde en betydelseförändring. Uttrycket kom då att beteckna det parti som kan fälla avgörandet i ett i övrigt jämnt läge. Så används det vanligtvis i dag. Den som är vågmästare är med den betydelsen alltså även tungan på vågen. Vågmästarparti används också.