Konstrundan
Vadstena
På spaning efter spännande nedslagsplatser i Konstrundans Vadstena väljer jag Rödtornet, där det ska finnas såväl måleri och grafik som smide. Döm om min förvåning, då jag möts av en ensam utövare av alla tre disciplinerna, Nada Tendzeric, som målar i olja och akryl, varierar med linoleumsnitt och etsningar och dessutom formger smycken som hon sedan smider i pojkvännens smedja. Tala om multikonst.
Nada Tendzeric kommer från Bosnien, där hon utbildat sig i måleri. I Sverige har hon gått bild- och formlinje på Lunnevad och dessutom lärt papperskonservering och bokbinderi i Vadstena.
Hennes sfär inom måleriet är knappast den direkt föreställande, landskap visserligen men inte i avbildande syfte utan mera som förmedling av stämningar. Och antydan till bebyggelse stannar vid streckmönster som ett slags komplikation. Hon vill ösa på med känslor och färger och från ett utanförskap jobba sig in i bilden och bygga upp en relation till motivet. Själv menar hon att den processen närmar henne det egna jaget, så att det blir, som hon uttrycker det, "ett hudlöst möte mellan mig och bilden".
Hon visar dessutom betydande skicklighet i aktstudier, men ändå är det grafiken som imponerar mest. Smyckedesignen är tilltalande, enkel men utsökt. Allt är unikt och handsmitt i järn, öronkrokar och smyckelås handgjorda i stål.
På ett sätt påminns jag under Konstrundan om den årliga konstveckan på Österlen i påsktid, där röda vindbollar signalerar plats för utställning. Här är det orangea vimplar, rejäla sjok i brandgult som fladdrar i blåsten och lockar in publiken. De hänger tätt, och det krävs inga långpromenader för att nå sevärdheterna. Dessutom har samtidiga utställare rört på sig och placerat verk i anslutning till kollegers visningar. Exempelvis hittar jag Lena Olssons keramikbåt strandad i ett fönster, Fredrika Linders lysdiod i ett annat och Christine Hellmans stora målning "Mot ljuset" har lämnat Galleri Curt Friman för temporär utflykt. Det ger hela arrangemanget en ton av slumpmässiga skördar och känns sympatiskt.
Omöjlig att komma förbi är förstås Berit Johanssons magnifika utställning, nästan överjordiskt sköna glaspjäser med i huvudsak blommönster, allt framställt i hennes venetianska hytta. Uppmärksamheten dokumenteras av besöket från SVT som gör en inspelning och intervju. Jag kan inte annat än kapitulera totalt inför denna kollektion som slår allt tidigare hon visat. Skickligheten i och förtrogenheten med även den mest avancerade teknik resulterar i sofistikerat inlagda mönster i såväl överfångs- som underfångsteknik, graal ej att förglömma. Imponerande, minst sagt!
Konstrundan i Vadstena har nog slagit alla tidigare rekord när det gäller omfattning och besökare och manifesterar staden som östgötskt konstcentrum.