Agneta Rahikainen: Johan Ludvig & Fredrika -- En bildbiografi
Rainer Knapas: Idyll och hjältemod -- J:L Runeberg i bokkonsten
Matti Klinge: Den politiske Runeberg
Samtliga titlar på Atlantis/Svenska Litteratursällskapet i Finland
FÖRE JOHAN Ludvig Runebergs dikter såg finländarna en annan bild av sig själva i spegeln. Hans idealistiska strofer skapade Finnen som han vill se sig: enkel, tapper, solidarisk och modig i det tysta, moraliskt omutlig, vänfast och i ständig kamp med en vacker men ogin natur och sina fiender.
Runeberg lärde finländarna att älska sitt land, sin historia och sig själva. Han skapade närmast en nationell väckelse. Och finländarna som skilts från Sverige 1809 och ockuperades av Ryssland behövde en självbild och fick den i rikt övermått i Runebergs rimmade och taktfasta skrönor. Och man tog, som ingen annan författare varken förr eller senare, Runeberg till sitt hjärta. Han var och är Nationalskalden.
I år är det tvåhundra år sedan han föddes.
Det firas på många sätt, bland annat genom att Svenska litteratursällskapet i Finland som grundades 1885 ..." till åminnelse av Johan Ludvig Runeberg." stöder utgivningen av ett antal böcker kring Runebergs person och hans författarskap.
Först, och intressantast, är förstås en ny urvalsvolym av hans dikter. På det fula men symboliska omslaget står hans text till nationalsången. Det är inledningsdikten i hans förljugna idealiserade skildring av 1809 års krig mot ryssen, "Fänrik Ståls Sägner". "Vårt land, vårt land ,vårt fosterland. Ljud högt o dyra ord!".
Orden är inskrivna i hans porträtt, det där hans hår ser ut som en lagerkrans. En brinnande orange färg ser hans skugga teckna sig också genom fönstret mot framtiden. Finland tar med sig sin gamle chefspropagandist Runeberg in i EU och framtiden.
Hans dikter är överhövan romantiska. Hans blick för karaktäristik (positiv karikatyr skulle vi väl säga i vår tid) och realistiska detaljer gör att han fortfarande går att läsa. Han ville skriva med "hjärtats verkliga och enkla ord".
Han skrev i en intensiv och samtidigt fast, lugn och klar ton, med en utgångspunkt i folkpoesi. Men hos Runeberg blir det så väldigt vackert, tragiskt och patetiskt. Hans romantisering av kriget känns förstås ännu mer verklighetsfrämmande i dag. Men dikternas värme, humor och (själv)ironi och framför allt deras förtätade och slagkraftiga form gör dem -- jag blev förvånad vid omläsningen -- läsvärda i dag också. Fast med andra förtecken.
Agneta Rahikainen har satt samman den första gemensamma bildbiografin över makarna Runeberg. Den innehåller massor av fina bilder, originalmanuskript i faksimil, samtida porträtt, konst och fotografier från fotografiets tidigaste år. Det är lätt och kul att läsa om hans karriär, kärleksaffärer och sjukdomar. Nationalskalden som en hämndlysten lärare med problem med ordningen i klassen. Gång på gång kommer man tillbaka till hans stora glädje i livet. Det tycks inte ha varit kärleken, barnen karriären eller ens skrivandet. Det var jakt och fiske i den vackra finska naturen. Och sötsakerna.
Boken skildrar, och det är högintressant, hustru Fredrikas kamp för att få göra annat än att passa barn och passa upp. Hon fick skriva "när hon inte orkade sy" och hennes skrivande "ansågs nästan som en stöld ur mannens kassa." Så var det att var den kvinna som delade vardagen med en humanist, präst och nationalhjälte.
I den vackert illustrerade och högintressanta boken "Idyll och hjältemod" skildrar Rainer Knapas hur bokillustrationerna genom åren förändrats och förändrat bilden av Runebergs hjältar. Det blir både en smak- och konsthistoria. Runeberg användes till exempel med "uppdaterade" illustrationer i danska upplagor under andra världskriget. Och det finska lejonet byttes mot en örn i en av tredje rikets upplagor.
Historieprofessorn Matti Klinge skriver i sin tegelsten "Den politiske Runeberg" om Runebergs idémässiga bakgrund, hans direkta och indirekta politiska verksamhet och författarskapets politiska implikationer. Han var konservativ i både sin människosyn och i sina politiska ställningstaganden i dagsfrågorna. Han betonade ödet och den finska nationalkaraktär han själv var en av skaparna av och som så tydligt speglar hans konservatism.
Begreppet nationalskald och en sådans arbeten, det visar Klinge tydligt, hör till den mycket politiska sfären.