Tolvåriga Hella tar emot polisen (Göran Stangertz) och socialarbetaren (Maria Heiskanen) med trotsigt lugn. "Pappa är inte här", hävdar hon, men så fort de gått kommer han fram. Polisen vill hämta honom eftersom han har mördat en man, men far och dotter vill inte skiljas åt. Tillsammans packar de sina ryggsäckar fulla med proviant, rep och annan utrustning och hinner precis iväg ut skogen innan polisen återvänder.
Släktskapet med "Flickan" är tydligt i "Faro". Regissören Fredrik Edfeldt och manusförfattaren Karin Arrhenius (från Mjölby) har, liksom i sin debutfilm, åter tagit med oss till det tidiga 1980-talet.
Olycksbådande stämningEn ung flicka får märkliga inblickar i de vuxnas liv (speciellt när hon är på tillfälligt besök hos Gunnel Freds läbbiga dam, som likt en sagohäxa bor ensam i ett hus långt in i skogen) samtidigt som hon befinner sig som i ett eget universum, mitt ute i ingenstans.
Livet i skogen är dock inget rousseauskt tillstånd precis, även om Hella och hennes pappa stundtals har det ganska bra ute i det fria. Snarare vilar det en olycksbådande stämning över dem och de uråldriga träden, myggen, grodorna, illrarna och älgarna.
Fantastisk debutExakt hur man uppfattar Hellas och pappans samspel kan säkert bli en vattendelare, där vissa inte drabbas känslomässigt alls av den ganska vaga föräldra-barn-relationen som visas upp. Men innesluten i det vackra, ödsliga och lite likgiltiga universum som Fredrik Edfeldt skapat rinner tårarna ändå hejdlöst nerför mina kinder under vissa passager, som uppenbarligen kommunicerar på någon rätt abstrakt nivå.
Debuterande Clara Christiansson är fantastiskt i rollen som den tvära och aviga moderlösa Hella, som både älskar och vill göra uppror mot sin pappa. Precis som med "Flickan" utgör fotot en enormt viktig del av berättelsen och även om "Faro" är en aningen svagare variant på samma tema är den också befriande tömd på onödigt prat och laddad med vackra bilder och ett zen-tillstånd som tvingar fram de små detaljerna i skärpa. (TT Spektra)