Det sätts ofta likhetstecken mellan fransk film och kvalitet. Den som föredrar fransk film anses kultiverad och intellektuell, franska skådespelare är mystiska väsen och franska filmskapare är lynniga genier som vägrar att kompromissa.
Inget av detta är förstås förankrat i verkligheten. Den franska filmen kännetecknas snarare av kvantitet än kvalitet. Tack vare en generös filmpolitik görs det massor av film – en del är fantastiskt, det mesta är medelmåttigt, en del är uselt. Ungefär som i Sverige, fast upphöjt till tio.
Men efter att både ha njutit av och genomlidit ett stort antal franska filmer tycker jag mig ändå se ett mönster. De handlar nästan alltid om vackra människor (läs: kvinnor) som upplever starka känslor. Långa, svarta ögonfransar som glittrar av tårar, smultronröda munnar som skälver av åtrå, välmanikyrerade händer som slänger tallrikar i raseri.
Denna känsloporr är högst påtaglig i "Renoir", som handlar om den åldrande konstnären Auguste Renoir, och hans relation till sonen Jean (senare hyllad filmregissör) och modellen Andrée Heuschling, som förälskade sig i varandra under en sommar på rivieran 1915. Andrée är underskönt vacker, så där härligt bohemsexigt avslappnad i sin nakenhet (och vi får se mycket av den) och full av motstridiga, mystiska känslor. Renoir den äldre pratar lyriskt om hennes inspirerande bröstvårtor, och Jean slits mellan ömma känslor och svartsjuka.
Denna historia berättar regissören Gilles Bourdos med smäktande musik och ett överdådigt romantiskt bildspråk: böljande spetsgardiner, susande trädkronor och svepande kjolar i mättade färger. Det är vackert, men ekande tomt på något riktigt innehåll.
Filmens enda salta inslag är barnskådespelaren Thomas Doret, som Renoirs yngste son. Doret gjorde en lysande insats i bröderna Dardennes "Pojken med cykeln" häromåret, och är lika envis och obeveklig här. Det är han som gör "Renoir" till något lite mer än en sönderkokt fransk känslosoppa. (TT Spektra)