NY FILM
CCCC
Det levande slottet
Regi: Hayao Miyazaki
Svenska röster: Vanna Rosenberg, Kim Sulocki, Siw Malmqvist, Johan Ulveson, Pernilla August, Emil Smedius
Royal i Linköping
Höga förväntningar är aldrig bra när man sätter sig i biofåtöljen. Men, vadå, vem kan undvika dem efter Hayao Miyazakis förtrollande och vidunderligt vackra "Spirited away". En av de ljuvligaste hyllningar till fantasin som jag har sett. Myllret av oväntade figurer och historiens oförutsägbarhet slog verkligen undan fötterna på mig.
"Det levande slottet", Miyazakis nionde film, är till det yttre precis lika bländande vacker som föregångaren. Med inspiration från tidigt västeuropeiskt 1900-tal bygger den japanske regissören en värld där saga, science fiction och storslagna naturscenerier smälter ihop enkelt och naturligt. Varenda filmruta är som gjord för att förstoras upp, ramas in och hängas på väggen. Miyazaki hör till dem som håller fast vid den traditionella animation som ritas för hand, men om det är det som är orsaken till att bilderna blir så betagande vill jag låta vara osagt. Hur som helst, vackert är det.
Även den här gången hamnar en ung flicka plötsligt i ett nyckfullt äventyr fullt med magi. Sofie har levt i stilla liv med arbete i familjens hattaffär, tills hon en dag råkar i onåd hos Ödeshäxan som med en förbannelse förvandlar henne till en rynkig och krum 90-åring. Oförmögen att berätta om det som hänt måste Sofie ge sig av för att på egen hand bli fri från förbannelsen. Hon beger sig mot trollkarlen Haurus märkliga och levande slott som trampar omkring ute i ödemarken. Där tränger sig Sofie in och blir vän med elddemonen Calcifer och slottets övriga invånare. Tillsammans med dem tar hon sig bit för bit närmare gåtans lösning.
Så här i skriven text framstår väl handlingen mest som en haschtomtes hallucinationer, men på filmduken följer Miyazakis berättelse en egen inre logik som håller nästan hela vägen fram till "... och så var sagan slut".
Min största invändning gäller det krig som hela tiden mullrar hotfullt i bakgrunden, ena stunden är det fruktansvärt och förödande, för att i nästa vara avslutat och överstökat. Poff. Bara så där. Det tillsammans med ett bitvis invecklat, nästan förvirrat, berättande gör att "Det levande slottet" är ett bygge med sprickor i fasaden.
Den svenska dubbningen? Jo då, den är okej. Främst tack vare Johan Ulveson som briljerar som den lille elddemonen Calcifer, utan tvekan en av filmens skönaste bekantskaper. Men jag hade hoppats på fler.