NY FILM
CCC
Köpmannen i Venedig
Regi och manus: Michael Radford, efter en pjäs av William Shakespeare
I rollerna: Al Pacino, Jeremy Irons, Joseph Fiennes, Lynn Collins Filmstaden i Linköping
"Köpmannen i Venedig" är en vacker och tydligt berättad film. Med skuggor och dunkla renässanstavelfärger berättas historien om juden Shylock som blir besatt av hämnd då han inte får tillbaka vare sig en förrymd dotter eller sina utlånade pengar, samt om tre unga kärlekspar.
I 1500-talets Venedig var judarna både avskydda och behövda, det var nämligen de som lånade ut pengar mot ränta, en hantering som kristna enligt lag inte fick befatta sig med. Judarna föstes ihop i en stadsdel som låstes om nätterna, och det är faktiskt från den här tiden och platsen som begreppet getto har sitt ursprung. Omsorgsfullt och pedagogiskt får vi veta handlingens tidsmässiga och lokala förutsättningar via en rullande text i inledningen och det är faktiskt bra.
Detta är den första talfilmsversionen för bio av "Köpmannen från Venedig". Man kan fråga sig varför, men förmodligen handlar det om att rollfiguren Shylock, så här med andra världskriget i minnet, ansetts knepig att gestalta. I Shakespeares pjäs är han en karikatyr, en teaterbov som väl ansetts ganska fördomsfullt beskriven. Shakespeare hade troligen aldrig träffat någon människa med judisk tillhörighet, karaktären är i stället hämtad från den traditionella italienska litteraturen. Författaren stal nämligen friskt ur andra berättelser till sina pjäser.
Ursprungligen är pjäsen en komedi, med Shylock som en sorts clown, en gnidig gnällspik som man kan driva med, men i den här filmen tar det tragiska i hans figur över. Al Pacino gör en lysande rolltolkning med många skikt, dock med patosfyllt överspel ibland. Hans Shylock är både ömkansvärd och grym, men framför allt ett rov för andra intrigerande intressenter. Det sistnämnda har jag inte sett betonas så klart i någon teaterversion.
Filmens emotionella kraftcentrum är Al Pacino, men hans motspelare, Jeremy Irons, kommer inte långt efter. Irons spelar låntagaren, den deprimerade adelsmannen Antonio med sorg i ögonen och förtvivlan i kroppen.
En av världslitteraturens ljuvaste och smartaste kvinnoroller, Portia, görs här av Lynn Collins till en sorts andlig syster till Gwynneth Paltrows rollfigur Viola i "Shakespeare in love".
Juden Shylocks tragik står i bjärt kontrast till de sagolika intrigflätorna runt filmens tre kärlekspar och till filmens brister hör att den vacklar mellan komedi och tragisk, mer ödesmättad, dramatik.
Men det är en mycket vacker film, inspelad på plats i Venedig. Blankversreplikerna glider lätt och skådespeleriet är överlag elegant.