Förväntningarna i den fullsatta Crusellhallen riktigt märks när konsertstarten närmar sig. Och när ljuset dämpas och The Tallest Man on Earth sen studsar ut på scen, blir stämningen näst intill väckelsemötelik. Så stor har Kristian Matsson (som står bakom artistnamnet) blivit med sin säregna, americana-präglade folkrock.
Egentligen borde det inte vara möjligt - genren borde rent logiskt förmodligen dött ut decennier sedan. Men när man ser och hör gensvaret en kväll som den här, är det svårt att inte ta till ett så slitet ord som 'tidlöst'. Mellan låtarna är det dock knäpptyst, och publiken inväntar första ton på nästa låt. Som när den väl kommer, mottas med stort jubel.
Linköpingsspelningen är den sista på turnén, och möjligen spelar det in en del - emellanåt är det lite löst i kanterna. Men allt som oftast är det bara att imponeras av hur brutalt självlysande The Tallest Man on Earth är. Hans låtar är riktigt starka i sig, men han lyfter dem till enorma höjder genom sin röst, som han pressar fram det yttersta ur.
I de största stunderna, som de dramatiska verserna i "Love is All", är det så vackert att världen går sönder för en kort stund. Möjligen skulle man kunna anmärka att konserten tappar något i intensitet mot mitten. Och en oundviklig bieffekt av att ha fått ur sig så många bra låtar som The Tallest Man on Earth har, är att några favoriter kommer att utelämnas. Så också ikväll.
Avslutningen är strålande. En brinnande "King of Spain" och en sprudlande "The Dreamer" avrundar den ordinarie spelningen, innan "The Wild Hunt" och "Kids on the Run" blir två perfekta extranummer.