Det var ett visst tuggmotstånd vid torsdagskonserten i De Geerhallen. Jag tänker då inte bara på programsammansättningen, utan även på känslan av hantverk i framförandet mera än inspirerat flyt.
Höjdpunkten blev komponisten Béla Bartóks ”Konsert för orkester”, musik för en virtuos orkester, från 1943. Här fick symfonikerna visa sig från sin allra vassaste sida, inte minst blecket och träblåset.
Det jag speciellt tog till mig var slutfinishen i uttrycket i den andra satsen och samt den ”svårmodiga dödssången” i den tredje. Den fjärde delen bjöd på tokgalet skruvade tongångar, medan avslutningen visade på alerta stråkar som bara önskade vidare till det überpampiga slutet.
Unge dirigenten Benjamin Shwartz jobbade på allt vad han kunde för att sammanfoga de olika delarna, men lyckades inte ända fram. Det mera akademiska tänkandet tog överhanden och utrymmena mellan noterna försummades.
Trevligt med en kvinnlig komponist i SON:s utbudskatalog. Amerikanskan Amy Marcy Beach (1867-1944) skrev sin pianokonsert 1899, men hon är även upphovskvinna till en symfoni och en mängd vokala verk. Konserten, som framfördes av Terés Löf, är ganska egensinnig, precis som om Beach försöker omfamna allt.
Här finns storromantiskt glitter, långa fraser och snabba dramaturgiska vändningar med klangsjok värda en Rachmaninov. Men som lyssnare blir det svårt att fokusera på väsentligheterna. När det är som bäst hörs det en viss finess och elegans. Samt lite humor. Solisten visade på en mycket god teknisk förmåga.
Konserten inleddes med en forcerad Johannes Brahms i avsaknad av värme; ”Tragisk uvertyr”.