Garden State
Regi: Zach Braff
I rollerna: Zach Braff, Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Ian Holm
Land: USA
Speltid: 1 tim 42 min
Censur: Barntillåten
Royal i Linköping
DET PERFEKTA idealhemmet existerar inte. Alla familjer har sina konflikter och problem. Varken tid eller medicinering kan lösa allt. Det erfar Andrew, en misslyckas skådis, när han återvänder till barndomsstaden för sin mammas begravning. Där tvingas han konfrontera sin barndom och sitt komplicerade förhållande till sin pappa.
Sedan Andrew var nio år har pappan försett honom med antidepressiva piller. Han har därigenom förlorat hela sitt känsloregister och ser konstant uppgiven ut. Det är först när Andrew möter Natalie Portmans karaktär, mytomanen Sam, som en livsgnista tillförs.
"Garden state" är Zach Braffs debut som manusförfattare och regissör. Vissa känner säkert igen honom från tv-serien "Scrubs". Han är uppenbarligen en man med många talanger. Det är få som kan skriva manus, regissera och tackla en huvudroll på ett så hedervärt sätt. Speciellt manuset imponerar.
Eftersom jag själv kommer från en småstad njuter jag till fullo av Braffs porträtt av en amerikansk förort. Shoppinggalleriorna är hejdlöst populära. Den gamle polaren jobbar som dödgrävare och gravplundrare. Ungdomarna festar och knarkar. Den nördiga killen som uppfann ljudlösa kardborreband blev excentrisk miljonär. Killen som snortade kokain för nio år sedan är numera ortens hetsporre till polis.
Att Zach Braff själv är född i New Jersey, där filmen utspelar sig, väcker en del frågor. Vad är taget ur verkligheten och hur mycket är uppdiktat?
Det är skönt att se en uppriktig film. Inget i "Garden state" är konstlat eller överdrivet. Trots alla otroliga karaktärer och bisarra situationer tappar den aldrig fotfästet. Det är lätt att känna igen sig. Alla som flyttat från barndomshemmet kan sätta sig in i situationen att återvända och upptäcka att saker och ting förändras. Allt berättas genom ett fantastiskt manus där dialogen känns naturlig och underhållande. Tonen balanserar hela tiden på gränsen mellan allvarsamt och roligt utan att tippa över åt endera hållet. Jag kunde dra många minnesvärda citat. Den som ligger närmast är när mytomanen Sam säger:
"Jag har inte ljugit på tre dagar."
"Stämmer det?"
"Nej"
Inget man viker sig dubbel över, men underbart underhållande.
Efter en sådan här imponerande debut ser jag redan fram emot Braffs nästa projekt. Han har visat sig fullt kapabel och får helhjärtat min välsignelse inför framtiden.