Vi lever i en tid då allt ska vara perfekt. Vi funderar på skönhetsoperationer för att få ett bättre jag och vi byter kök för att få ett bättre liv.
På arbetsplatserna finns inte plats för de udda, staden blir snyggare och snyggare med nya rondeller och stadsdelar, medan de bortglömda ställena försvinner.
Snyggare och effektivare, jo, det är klart att det är bra.
Men något går förlorat.
Mellanrummen. Det som inte är perfekt. Det mindre kravfyllda.
Man blir ju mörkrädd när man läser i Corren om vårt plötsliga behov av skönhetskirurgi och i Svenska dagbladet om dysmorfofobi, ett svårt tvångssyndrom som handlar om inbillad fulhet.
Stackars människor, stackars, stackars unga människor som måste vara så genomperfekta.
Även kärleken ska vara perfekt, bröllopet ska vara überperfekt.
Då är det skönt att lyssna på Håkan Hellström.
Ryckte upp mig och köpte hans nya cd, "Aldrig va över för mig", ja, den fysiska skivan på Bengans skivor i Linköping.
En väldigt trevlig åtgärd, på många sätt.
Nu snurrar cd:n hemma, i bilen och i en semiantik spelare som jag hittade i ett bortglömt mellanrum på jobbet.
Först efter ett tag, när öronen ställt om till Håkan Hellströms våglängd, till hans aviga sångsätt, hans skeva poesi som inte följer någon känd meter i världen. Först då HÖR jag.
Hela Håkan är som en liten motståndsrörelse.
Romantikern i mig sugs förstås till den vemodiga "Det tog så lång tid att bli ung" (nummer 11), sista låten, där Håkan sjunger hjärtskärande fulvackert, faktiskt mer vackert än fult, med långa, långa vokaler till sin ungdomskärlek "Eva". Verklig, eller litterär, vem vet. Missa inte den lilla raden:
När du misslyckats med alla andra
kom du till mig
Låtens jag är second best, inte alls en perfekt, filmisk "Mannen I Ditt Liv", utan den som fick duga när de andra föll ifrån. Ändå är deras skavankiga saga som låten berättar så vacker, så vacker.
Och den fina raden "det tar en del år, en del sår, att bli ung". Jag tycker jag hör ekon från Bob Dylans "My back pages", ni vet med dunderraden "I was so much older then, I´m younger than that now".
Sen får mina öron korn på en annan vemodig ballad, "Valborg" (nummer 6). Håkan sjunger:
Du kanske kanske aldrig når dit du vill nå
men du når mig
du kanske aldrig får den du vill ha
men du får mig
Samma budskap igen. Second best, det är också bra. Du kanske aldrig får den du vill ha, men du får mig... "Och om du någonsin vill ha en idiot, lägg din hand i min".
Det känns så förtröstansfullt, så hoppfullt.
Det kanske till och med är så att det inte alltid finns ett bästa vali livet. Utan det man väljer, det blir bra.
I kväll har Håkan Hellström turnépremiär i hemstaden Göteborg. Jag vet ungdomar från Linköping som ska resa dit och köa hela natten för att få platser längst fram. Hoppas de och alla andra hör budskapet: Allt måste inte vara perfekt. Det är bra ändå.