Det bästa med Sara Kadefors augustnominerade "Lex bok" är jagets avväpnande galghumor. Rolig pisksnärtsprosa tycks för övrigt mer regel än undantag i den stadigt växande utgivningen av drivet gestaltade romaner om upproriska, utrymmessökande tjejer.
För Lex handlar det om att inte ställa upp på vad som helst – ”hela fucking samhället har hjärntvättat oss att vilja bli samhällsnyttiga”– och om att hitta sin egen väg, tvingas vända på perspektiven.
Ifrågasätter auktoriteterna gör även kontrahenterna i Linn Spross debutbok "Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet". Hanna mer återhållet; hennes medstuderande i statsvetenskap, den gränslösa Imagine, mer direkt. Hon vill agera; ”skiter i … internet, Facebook, bloggar och den totala reifikationen av mänskliga relationer”.
En kamproman, uppförd någonstans inom fältet för realism, idealism och intellektuell emotionalism. Lite för lång, med lite för många verbala tics, men mycket läsvärd.
Även i "Dubbelgångaren" av Jenny Valentine sätts ung självkännedom på prov. För vad händer om man som Chap upptäcker en dubbelgångare? En försvunnen kille vars familj nu tar emot Chap som om HAN vore den förlorade sonen.
När ska misstaget avslöjas? Spänningen stiger stadigt, och på oväntat sätt i denna välskrivna identitetsthriller.
I dystopiernas bästsäljande, datorspelsinspirerade världar är det likaså knepigt att förhålla sig till vem man är – och vilka de andra är. Vilka gåvor man har, vem som är vän eller fiende, hur man överlever och vem man helst inte bör förälska sig i (men gör ändå).
För June och Day i nyutkomna "Legend" av Marie Lu blir hindren i militärdiktaturen Republiken ganska snabbt relativt tydliga. En upprorsroman av klassiskt snitt. Fortsättning följer. Samt en film.
I Samantha Shannons synnerligen intrikata (!) "Drömgångare" gick jag däremot totalt vilse bland ”klärvoajansens sju klasser” och de mörka, sensuellt laddade intrigerna i Oxford och London år 2059.
Fortsättning lär följa. Oavsett min spatiala (o)förmåga.