I onsdags kväll bjöds det på jazz från 60- och 70-talet med influenser från Sydafrika. Bandledaren och pianisten Sebastian Bergströms fascination för genren föddes under researchresor till landet och genom spel med lokala jazzmusiker. Med sig hem bär han hela artilleriet av råa township-riff parat med gospel, sakral musik och sydafrikansk folklore. I utmärkt samspel med övrig ensemble serveras en två timmar lång, intensiv och dynamisk konsert med stor musikalisk frihet i de enskilda insatserna.
Elin Larsson (tenorsax) och Anna Högberg (altsax) visar prov på långa, egensinniga och ekvilibristiska solon med lekfulla inslag. Mot bakgrund av Ville Bromanders trygga kontrabas ger sig även expressiva trumpetaren Niklas ”Mistluren” Barnö ut i frisinnade improvisationer. Alltsammans sker med lyhördhet och öppenhet för övrigt ensemblespel. Det här är alert jazz med stora utvikningar åt oväntade håll som kräver aktivt lyssnande. Blåset är tekniskt briljant och ohämmat lekfullt, men jag skulle vilja höra lite mer av Bergströms piano och Bromanders kontrabas. En eloge till Konrad Agnas på trummor som förmår hålla en stadig och återhållande puls genom alla energiska solopartier.
Nyfikna lyssnare kan söka vidare i den här genren som har swingen som fundament, 60-talsjazzens avantgarde och rytmiska inslag av traditionell sydafrikansk folkmusik. Sök på Chris McGregor, Dudu Pukwana och Louis Moholo. Här finns en politisk dimension som förtjänar uppmärksamhet. Svarta och vita musiker som Pukwana och McGregor komponerade och spelade i exil i Storbritannien dit de flytt undan Sydafrikas brutala apartheidpolitik.