”Hade mitt arsle varit lika fult som ditt ansikte skulle jag för evigt skita i mörker”. Med de orden nådde ett Twitterbråk sin absoluta botten i veckan.
Bakom bråket stod journalisterna Joakim Lamotte och Christoffer Röstlund Jonsson. Det de grälade om var huruvida journalisternas ointresse för landsbygden är det som ligger bakom Sverigedemokraternas framgångar eller inte. Själv har jag ingen glasklar uppfattning om just det. Däremot har jag många uppfattningar om den här sortens Twitterbråk.
Jag har nämligen länge närt en utpräglad hatkärlek till just Twitter. Å ena sidan älskar jag när stickorna yr och debattörer läser lusen av varandra med hjälp av korta, skriftliga dolkstötar. Å andra sidan har jag så oerhört svårt för det skolgårdsaktiga med Twitter.
Alla som befinner sig i skolan eller tänker tillbaka på den, vet att det läggs en oerhörd massa energi där på att tillhöra rätt gäng. Med hjälp av såväl subtila signaler som övertydliga manifestationer sker en ständig sortering: Är du cool, nördig, snygg, ful, ordentlig, strulig, rolig, tråkig, populär eller utfryst? Något måste du vara. Några måste du tillhöra.
På samma sätt handlar Twitter om att få många följare eller att följa dem som har flest antal ”rätt” följare. Sticker du ut det minsta åsiktsmässigt blir det snabbt bråk och är du inte vansinnigt vass och aktiv i din formuleringskonst då så avföljs du, samtidigt som ett annat gäng får upp ögonen för dig och börjar uppvakta dig med retweets.
Twitter är ett skyttegravskrig med tydliga gränsdragningar och allianser. De skarpaste gränserna går dels mellan vänster och höger och dels mellan dem som är för eller emot Sverigedemokraterna. I alla dessa läger finns det åsiktspoliser som ständigt är beredda att hugga och markera närhelst någon sjunger fel i kören.
Det har talats mycket om ”åsiktskorridoren” på sistone, det vill säga påståendet att ”vissa saker får man inte säga i det här landet”. Jag vänder mig emot den beskrivningen. Allt får visst sägas i det här landet! Vi har nämligen inte bara en åsiktskorridor utan flera stycken. Vad du säger avgör i vilken korridor du hamnar. Väl där inne kan det dock vara ganska syrefattigt.
Vänstern har sin korridor, liberalerna sin och feministerna sin. De allra smalaste åsiktskorridorerna hittar man ofta hos de mer eller mindre högerextrema. I stället för det slentrianmässiga påståendet att ”det får man väl inte säga i det här landet” borde man alltså säga: ”det får man väl inte säga i den här korridoren”, beroende på vad det är man vill ha sagt.
Jag har svårt för åsiktskorridorer. Det beror inte på att jag själv saknar åsikter eller värderingar utan på att jag ogillar när folk stänger in sig i ekokammare och bara lyssnar på varandra, för att det är bekvämt, mysigt och ger status i gruppen.
När inte ens två journalister som delar samma grundläggande värderingar, kan ha en eftervalsdebatt på Twitter utan att det slutar i gemena beskyllningar om att den andre är en ”mental lådbil”, då är frågan om vi kan ha någon debatt över huvud taget?
Alla måste inte byta korridor, men att öppna ett par dörrar och vädra lite skadar inte.