En pirrande förväntan växer sakta när publiken bänkar sig för kvällens show. Ett blått ljus svävar i rummet, rök sprider sig från scenen och dova elektroniska klanger pulserar tungt. Känslan liknar den inför en rockkonsert eller ett raveparty. Men vad är det då som väntar?
Tunga syntetiska ackord trycker på från högtalarna och en robotliknande gestalt tar form längst fram på scenen. Armar och blinkande ögon virvlar runt och en robotröst annonserar sin ankomst till planeten Jorden. Det ropas ut något om att rädda oss genom att bringa ett budskap om att återupprätta mannen eller den förlorade mansidentiteten.
Robotfiguren löses sedan snabbt upp och visar sig vara tre män med starka ficklampor i händerna. Trion startar en virvlande ljusdans, och showen är igång.
För den som aldrig upplevt Sirqus Alfon är det svårt att förklara eller återge. Det här är varken cirkus, dans, konsert eller varieté. Men kanske en en blandning av allt detta.
Det kan förefalla anspråksfullt och pretentiöst, vilket det också är. Men samtidigt inte alls så utan snarare en barnsligt utlämnande experimentbuskis, med oväntade visuella effekter och mycket ljud.
Högt och lågt blandas utan urskiljning och estetiken är mer av punkig skitighet än glittrande finish och teknisk briljans. Men som en typisk Alfonsk paradox är det i denna show glittret och de häftiga effekterna som är temat eller tråden.
Med ett yvigt och kitchigt manstema så är det svårt att undvika 80-talet. Det anspelas friskt på ”Discofever” och technopulsen är plastigt turboknattrig som en gammal rytmbox.
Babhams röst och sång har fått en karakteristisk färg av autotune-maskinens syntetiska ton. Med ett skrälligt och ganska taskigt ljud blir det som stänk av både gammal och ny teknologi; Nostalgi med nutidstempo och Lady Gaga manér.
Tekniken strular och det låter musikaliskt ganska illa.Ur den aspekten längtar jag tillbaka till det gamla gatuband som detta en gång var. Nu är musiken till stor del en bakgrund och låtarna enbart parodi eller pastisch.
Leken och showen har tagit över. Som bäst är det magi och illusionskonst på hög nivå, och robotdansen sitter som en smäck. Som inlägg i genusdebatten väger det lätt, men de olympiska balansnumren på slutet är en höjdare.