Tunga kvinnor erövrar scenen

Trots frånvaron av inbördes beröringspunkter fungerar denna utställning alldeles utmärkt, även om jag personligen opponerar mot en konstellation som knappast vinner i värde, då främlingskapet konstnärerna emellan klyver helhetsintrycket.

Göran Westers nästan monumentala landskapsmåleri matchar förvisso Sissi Stahlis skulpterade, rundhylta kvinnor, men nog vore upplevelsen rikare om presentationen kunde separeras mer, helst i skilda rum.

Nu tar de stora målningarna överhanden, och man stannar gärna kvar i beundran över hur skickligt konstnären lyckats skildra de vida utblickarna över ett omgivande jordbrukslandskap. Göran Wester företräder traditionell motivuppfattning och målar av det han ser. Med sin drivna penselföring når han också goda resultat i en många gånger dödförklarad genre. Här ser jag både liv och själ i de vida vyerna. 

Allt är dock inte bara yta. I målningen "Varthän..." snuddar han vid existentiella frågor, vilket gör mig nyfiken på konstnären och vill veta mer om hans inre bevekelsegrunder.

Nyfikenheten är inte mindre beträffande medutställaren Sissi Stahli. Hennes knubbiga kvinnor, stor kropp, litet huvud, bär på en osynlig börda, inte endast den som kan avläsas på vågen.

Här vill jag bara veta mer om motiven, syftet, betraktelsesättet. Det färdiga resultatet bär vittnesbörd om konstnärens innersta intention. Den må vara nog så dunkel men erövrar scenen på ett fullkomligt konstlöst sätt.