Två vitt skilda tekniker samverkar i den här utställningen. Det är i målningarna som Ollios graffitikoppling framträder tydligast. Tack vare intensiteten i färger och uttryck svarar de upp bra mot mattorna som annars hade kunnat lägga beslag på huvudrollen.
Tuftade mattor som ren konst är inte särskilt vanliga. Hantverksaspekten brukar propsa på sin beskärda del. Man kan givetvis inte förbigå den här heller. Tekniken i sig måste bli föremål för riktad uppmärksamhet. Material och tillvägagångssätt är ofta en betydande faktor i ett konstverk. Men det är konststatusen som dominerar i de här textila skapelserna.
Varken målningarna eller mattorna uttrycker en ståndpunkt som söker respons hos något utanför det rent konstnärliga. I synnerhet mattorna vill inte påverka någon eller föra tankarna i en viss riktning. De är sig själva nog och det på ett ganska lågmält sätt. Trots bitvis intrikata mönster råder ett lugn i deras uttryck. Det känns som om de vill invitera till ett pålitligt vänskapsförhållande.
En annan intressant omständighet med de oregelbundet formade mattorna, är att man verkar se in i dem rakt ovanifrån, som från en svävande position. Det nödvändiga inslaget av utmaning är försynt pockande, som i en vacker dikt med många bottnar.
Målningarna bjuder in på ett annat sätt. De lutar sig mot en expressiv tradition med långt drivna abstraktioner. Med färgernas hjälp har Ollio skapat en grogrund för fantasiutflykter. Man kan låta tankarna gå till en marknad i Marrakesh, eller till efterdyningarna av en sprakande rockkonsert. Här är det upp till var och en att glänta på den dörr som lockar mest.