"There will be blood" är årets Oscarsfilm att buga för, att sucka "epos" om, att försöka se före alla andra. Årets Scorsese, alltså, även om regissören i det här fallet är Paul Thomas Anderson.
Och precis som "Gangs of New York" och "Departed" är den absolut inte dålig, däremot hiskligt överskattad. Knäckt under tyngden av sin egen hajp. Om fem år kommer ingen minnas "There will be blood".
Varför då denna hysteri? Låt mig förklara:
USA är ett ungt land, ett barn, med ett barns okomplicerade själsliv. Och alla barn har samma favorithistoria: "Berätta om när jag var liten". Precis som "En nations födelse", "Borta med vinden" och hela westerngenren är "There will be blood" bara en variant av den historien. Klart alla amerikaner älskar den, de sätter sig i pappa Andersons knä och låter sig hänföras; oj, så tokig jag var när jag hittade olja i trädgården.
Då missar man Daniel Day-Lewis överspel och ger honom en Oscar i stället. Då struntar man i att flera av filmens nyckelscener är helt icke-underbyggda och svävar fritt som pösiga ballonger. Då tycker man att det är helt irrelevant att ingen av de viktigaste karaktärerna har något som helst begriplig drivkraft.
Daniel Day-Lewis spelar En Ond Man. Varför är han ond? Vet inte. Han viftar och grymtar och raglar men kommer aldrig ner på djupet. Han och Anderson har riggen på plats men borrar, ursäkta vitsen, alldeles för grunt. (TT Spektra)