Tre perspektiv på Berit Johansson, glaskonstnär

Glasperspektivet: Vild och respektlös

Det har gått en skiljelinje i svenskt glas mellan de stora glasindustrierna och de små glashyttorna. Den skiljelinjen har främst uppehållits av några glaskonstnärer, som arbetat med små tekniska medel och gjort alla momenten i tillverkningen själva. Med tämligen nyfunna tekniker som fusing har glasframställningen underlättats och blivit nästan var mans egendom, men med en avgrundsdjup skillnad mot exempelvis den exklusiva graaltekniken.

Hos Berit Johansson märks inte denna motsättning alls. Hon arbetar med både stort och lågt i glasets teknik och ställer sina graalglas mot mer spontant tillkomna fusingfigurer av spillglas. Jag har följt hennes verksamhet länge och funnit, att hennes konst blivit alltmer vild och respektlös.

Just den ohämmade viljan att föra in starka färger i det skira och transparanta glaset är ganska främmande i den svenska glastraditionen och har naturligtvis sin grund i hennes verksamhet i de venetianska glashyttorna.

Den amerikanske glaskonstnären Dale Chihuly - en av världens absolut främsta - genomgick samma metamorfos efter en tid på Murano och förändrade det spretiga amerikanska glaset på ett revolutionerande sätt.

Detsamma har Berit Johansson gjort i Sverige. Hon delar sin förkärlek för färg och respektlöshet för det måttfulla med två andra kvinnliga glaskonstnärer, Ulla Forsell och Ulrika Hydman-Vallien. Dessa tre är den svenska glaskonstens expressionister.

Berit Johanssons retrospektiva utställning ger för första gången en möjlighet att se hela hennes omättliga aptit till nya landvinningar och att ta del av hennes väg till att bli en mycket stor konstnär inom konstglaset. I grunden rör det sig om en stark färgromantik som har blommat upp i kontakten med den ofta överhettade färgprakten i Venedig.

Berit Johansson har involverat karnevalsstämningen i sitt konstnärskap och därför svävar moln, duvor och praktfulla ljuskronor från taket, mobiler i regnbågens alla färger fyller rummet och utställningsborden dignar av intensivt färgstarka skålar och graaler. Det blir mycket vackert! Hon har intagit en plats bland glaskonstens stora.

GUNNAR LINDQVIST

Museiperspektivet: En fullträff för museet

Det är ju så här det ska vara. På vernissagen i söndags var Westmanhallen fylld till bristningsgränsen med folk, folk, folk.

Jag har tidigare klagat på utställningar som jag inte tyckt var nog engagerande just här i Westmanhallen. Ni minns kanske förra sommarhalvårets "Det stora blå" som var trevlig men inte så spetsig, den följdes av modernismen och nu senast "Packa pappas kappsäck".

Men nu är det något annat, nu lyser glaset och man blir alldeles upplyft redan vid första steget innanför dörren. Härligt, länsmuseet! Detta är en fullträff.

Östgötsk konstnär, stor produktion, lång karriär med spännande utveckling och ett ständigt utforskande av glasets hemligheter. Det är perfekta förutsättningar, som utställningsproducenterna också gjort något riktigt bra av. Här hänger saker från taket och de stora väggarna på sidorna har man vågat lämna helt vita. I stället står glaspjäserna snyggt belysta på öar i rummet.

Westmanhallen är verkligen ingen lätt lokal, ska man veta. Den kräver storlek, ja, en viss maffighet. Den senaste riktigt, riktigt storstilade utställningen som jag på rak arm kommer på är faktiskt Lars Lerin 2006.

Jag vet att länsmuseets publika uppdrag inte "bara" är att visa konst, det ska också vara pedagogisk verksamhet. Men nog finns det väl fler stora, östgötska konstnärer som kunde få vara retrospektiva i Westmanhallen, till exempel Bertil Almlöf och Hans Hermansson, båda fyllde 80 i år, och Stina Opitz.

Mer sånt här, alltså. Lägg sedan till Pol Pot-utställningen på andra våningen som nu är i blåsväder. Hoppas verkligen att den snart kan öppnas igen. Det är så det ska vara, ett länsmuseum som är kontroversiellt, vackert och engagerande.

ÅSA CHRISTOFFERSSON

Konstperspektivet: Färg och formglädje

En fantastisk arkitektur av lyster och färgrikedom är det första jag slås av i Westmanhallen. På rundbord finns kollektioner av glas från Berit Johanssons långa skapargärning. Från Orrefors till Murano i Italien och Pukeberg i Nybro. I taket svävar moln och änglar, och en videoprojektion ger oss närbilder från glasverkstäderna.

Italiensk inspiration

Tekniken har utvecklats, och formgivningen och färgintensiteten har blivit allt djärvare genom åren. Helt klart har den italienska stimulansen och utvecklingen av Graaltekniken i Pukeberg, i nära samarbete med bland annat glasblåsarmästarna Silvano Signoretti och Micke Johansson, betytt mycket för Berit Johanssons skapande frigörelse.

De klara grundfärgerna blått, rött, grönt, gult skapar grunden för glasets färgstarka lyster. Vid sidan om de fritt formade dekorationerna är det växrankorna, blommorna och fåglarna som fyller Berit Johanssons motivkrets. Det som handlar om växtkraften, blomsterglädjen och frihetens flykt. ("Fri fågel flyger högst" är också titeln på den bok av Inga Wallenqvist, som utges i samband med utställningen.)

De senare kollektionerna av Berit Johanssons glas består alltså av läckert formade skapelser för ögat, något som skulle kunna närma sig den överlastade kitschens domän. Jag tänker då främst på "Paradisträdet". Men med hennes välplanerade kompositionsförmåga, det som också framkommer av de utställda skisserna, så klarar hon väl den gränsdragningen.

Bland de 147 glasskulpturerna är det svårt att här välja ut det som särskilt tilltalar mig. Men på bord 4 och 5 finner jag vaser och klot i graaltekniken (överdragning av flera skikt av glas) som fascinerar med sin tredimensionalitet. Färgskikten liksom flödar i ett undervattensrike.

På bord 7 fastnar jag för "Kärleksfåglar" i rött och blått. Jag tror ett det är utställningens skönaste skulptur i färg, dynamik och sensibilitet.

Särskilt imponerad är jag också av "Paradisskåpet" i glas och metall (i samarbete med formgivaren Richard Krefting) och av mobilerna som är formade av återvinningsglas.

Visst måste vi i vår tid av många trauman, även tillåta oss att hänge oss åt glädjen i estetiken och färgernas och formernas glädje. Här är Berit Johansson en stor missionär!

LARS-OLA JOHANSSON